Shabbat shalom

Klockan aderton fyrtio inleddes sabbaten här i Jerusalem genom att en hornsignal ljuder genom staden. Traditionen med att blåsa i ett horn för att förbereda folket inför början av Shabbat går tillbaka långt i tiden. I våra dagar är det endast i Jerusalem som denna sed fortfarande är i bruk.

Förra veckans Shabbat hade jag förmånen att vara inbjuden till en sabbatsmåltid hos en kvinna från Sverige. Birgitta har bott i Jerusalem närmare 40 år och är konstnär och "gästhems föreståndare" (hon hyr ut rum i sitt hem, lite som coch surfing, men lyxigare och mot betalning). Runt bordet fanns således Birgitta och hennes man Elliot, hennes nuvarande inneboende, några som var och besökte de inneboende och bodde hos Birgitta och så jag som var inbjuden av Annette, som bott hos Birgitta tidigare. 

Elliot läser en hyllning till sin hustru Birgitta ur ords. 31, som hör till sabbatsmåltiden.

Läser för tillfället Owe Wikströms "Långsamhetens lov", vilket är en mycket passande bok att läsa med tanke på Shabbat. Shabbat handlar om att vila, göra något annat än arbete, leka, finnas till och bara vara. Påminnas om vad som är viktigt i livet och vår egen ställning i universum (dvs. ganska liten och inte alls dess centrum). Wikström skriver om ett samhälle där snabbhet och effektivitet glorifieras med resultat att vi som bor i samhället blir stressade och tomma. En tanke som Wikström plockar fram är behovet av stillhet för att kunna se och uppleva det gudomliga. Är vi ständigt i rörelse och på väg hinner vi inte stilla vårt sinne för att bjuda in Gud.

Sabbatsljusen.

Livet är en gåva som vi får ta emot och göra vad vi vill med. Själv har jag ofta en känsla av att jag inte är kapabel att leva mitt eget liv, vilket brukade ge upphov till stress, hopplöshet och kaos. Sen fick jag höra att det inte är meningen att jag ska vara kapabel att leva mitt liv, utan det är här Pappa Gud kan komma in och bidra, om vi vill och bjuder in honom. Insikten att jag inte behöver klara av mitt eget liv utan får fråga hjälp av Livets Skapare själv skedde långt efter att jag kommit till tro. Vilken lättnad efter flera år av energiuttömmande ensamma försök.

Ett fel bland många som jag fortfarande gör i livet är att leva imorgon, inte idag. Carpe Diem är väl den mest uttjatade latinska frasen som finns, vilket inte gör den mindre sann eller eftersträvansvärd. Seneca, en romersk filosof under det första århundradet, finns citerad i Wikströms bok och det har fått bli lite av ett motto för mig, inte minst på Shabbat.

"Människor äro ivrigt sysselsatta med planer på att förbättra sitt liv. ... Men detta siktande på framtiden innebär en stor livsförlust. Det flyttar fram varje dag, det rycker bort det närvarande medan det ger löften för ett ovisst kommande. Det största hindret för ett verkligt liv är den förväntan som beror av morgondagen, men förlorar den dag som är. Du ordnar och ombesörjer vad som ligger i ett ovisst ödes hand, men vad du har i din egen låter du fara. ... Deras liv är ytters kort, som jämt äro i sysselsättning."

Ta ett djupt andetag, eller flera, och känn att du lever.