Murar

Jag blir fundersam. Frustrerad. Förbannad. Och besviken. På människan, på oss, på dom, på mig. Orsaken är att vi människor har en tendens att bura in, skärma av och bygga hinder, murar och stängsel.

Igår tog jag del av en gospelkonsert på Olivberget i Augusta Victoria kyrkan. Jag hade fått nys om att en gospelkör från Tyskland skulle uppträda och jag hade en ledig kväll, så vad passar nu bättre än att gå på en gratis konsert i en vacker kyrka och lyssna till ljuv musik? Det jag fick ta del av var något mycket mer än bara musik. Konserten hette Mauern (murar/walls) och gospelmusik varvades med bilder och filmklipp från murar runt om i världen, bl.a. byggandet och rivandet av Berlinmuren, avgränsningen mellan Nord-och sydirland och (förståss) muren mellan Israel och Västbanken. Budskapet var tydligt och rakt: "Only love can make this world a better place to live in". Och den kärleken kommer från Jesus och distribueras av oss som följer och tror på honom. 

I början av veckan dog en palestinier (av cancer, han var i 60-årsåldern) i ett Israeliskt fängelse. Händelsen har gett upphov till oroligheter i de palestinska områden och även här i Jerusalem i de mer arabiska kvarteren. Unga (oftast) män kastar sten och israeliska armén kastar tårgas. Politiker och talesmän kastar symboliska stenar på varandra i media och alla pekar finger och säger att det är de andras fel. Och murarna runt våra hjärtan växer, blir tjockare och svartare. Taggtråden dras tajtare, inte bara runt våra hus, men också runt våra hem, våra gemenskaper och  våra liv.

På dagens tidning finns en bild av en ung palestinsk man som är i färd med att tända eld på några gamla bildäck. Bilden är tagen under en demonstration med anledning av veckans händelse i synnerhet och missnöje över behandlingen av palestinska fångar i israeliska fängelser i allmänhet. Jag kom på mig själv med att tänka vad som skulle krävas för att jag skulle tända eld på gamla bildäck för att (försöka) visa min åsikt och uttrycka mitt missnöje över en situation. Jag kom inte på något. 

Under konserten igår visades en filmsnutt från då Berlinmuren öppnades och en familj gick genom öppningen (vet inte i vilken riktning). Pappan i familjen föll ihop av gråt och glädje då de kommit över till andra sidan. Jag tänkte vad som skulle bidra till samma reaktion hos mig. Jag kom inte på något. Eller vad skulle göra att jag hoppar över ett taggtrådsstängsel, med risk för livet, och springer undan gevärskulor. Jag kom inte på något. 

De här tankarna gjorde mig ledsen. Är jag ingen rebell? Är jag inte beredd att stiga upp på barrikaderna och kämpa för det jag tror på? Eller är det så att jag inte tror på något tillräckligt starkt för att stå där och vifta med röda flaggan och bränna bildäck? Jag trodde ju att jag var en sån, en som slåss för rättvisan och en som är beredd att med egna händer riva ner murar som manifesterar mänskligt förtryck. Känner mig ynklig och inte alls som en soldat för Herren.

Men. Jag är inte oberörd av det jag ser. Jag tänker, känner och framförallt vill jag älska. Älska min Gud, älska min nästa och älska mig själv.  Min bön är, med lånade ord från en av gårdagens sånger, "don't let me fall down". Låt mig inte falla, Herre, utan låt mig frimodigt gå dit du går, stanna där du stannar och tjäna så som du tjänade.

Uppe på muren.

Och ändå finns det murar oss emellan,
och genom galler ser vi på varann.
Vårt fängelse är byggt av rädslans stenar.
Vår fångdräkt är vårt eget knutna jag.
Guds kärlek är som stranden och som gräset,
är vind och vidd och ett oändligt hem.

O döm oss, Herre, frisäg oss från domen.
I din förlåtelse vår frihet är.
Den sträcker sig så långt din kärlek vandrar
bland alla människor, folk och raser här.
Guds kärlek är som stranden och som gräset,
är vind och vidd och ett oändlig hem. (psalmboken 553).