Fågelkvitter och svenska lektioner

Jag vet att jag "borde" bli glad. Att jag skulle fyllas av en Walt Disney eufori och brista ut i sång. Men nej, att väckas av fågelkvitter klockan noll fem tjugotre är inte ok. Det bringar inte eufori till min lekamen och absolut ingen banal sång om rosa dutidutt moln kommer över mina läppar.

Trots den morgonmänniska jag är vill jag inte bli väckt och inse att det är tre timmar till frukost och att jag fortfarande är trött. Innan klockan sex på morgonen vill inte ens jag, vars hjärna faktiskt fungerar på förmiddagen, ta upp en bok eller bibeln och läsa och begrunda. Inte ens för mig fungerar en sådan aktivitet. Därför grävde jag fram mina öronproppar och lyckades sova en timme till. Eller ja, sova och sova, mest snurra runt och tänka hoppfulla tankar om att kroppen vilar fast den inte sover.

Idag ska jag hålla min tredje svenskalektion för nybörjare. Min handledare skrev till mig några dagar innan jag kom hit till Jerusalem att "Du e ju svenskspråkig! Vill du undervisa svenska åt mina barn och några av deras vänner?" De är alla finska medborgare men missionärs- och diplomatbarn så de har vuxit upp lite varstans i världen och har mest engelska och en del finska som hemmaspråk. Och aldrig läst svenska. Jag tänkte att det kan ju inte vara så annorlunda från att vara barnträdgårdslärare på ett språkbadsdagis, var jag jobba tre månader innan Jerusalem, så jag sa att jag gärna försöker. Efter första lektionen insåg jag en stor skillnad, de här barnen (tonåringarna) kan läsa och skriva. Jag kan ge ut papper och de kan tillgodose sig informationen. Något mina dagisbarn inte kan, av naturliga orsaker.

På skärtorsdagen var jag med i förbönen under en gemensam luthersk gudstjänst och representerade  svenskan. (Kolla här). 

Fröken Björk ber om fred, förståelse och förmåga att älska så som vi har blivit älskade.  (jag är hon i rosa och grönt).

Efteråt kom en tysk kvinna fram till mig och frågade om jag visste om någon som kunde lära henne svenska. Jag sa att jag inte vet om någon, men att jag råkar faktiskt (blygsamt) undervisa lite svenska. Hon blev eld och lågor (inte bokstavligen, det var inte pingst och jag är ju inte den Helige Anden) och frågade om jag kunde tänka mig ge henne några lektioner. Idag har jag således min första lektion med Nicola och allt som allt min tredje lektion i svenska. Det är roligt, utmanande och bekräftande. Men även lite knepigt, då jag aldrig planerat språklektioner innan. Var börjar man liksom? Och nu vet jag att högstadielärare vill jag inte bli. Men jag skulle ju aldrig bli dagistant heller...