Medbjuden

Igår fick jag förmånen att fira Shabbat med ett gäng norska teologistuderanden, några finska turister och en messiansk jude. De norska studenterna hade en lektion i messiansk judendom och hade hyrt in sig i vår matsal. Som avslutning på lektionen firades sabbatsmåltid och de norska studenterna bjöd med den finska volontären som jobbade kvällsskift på sabbaten. 

Njuter av gemenskap, god mat och blir serverade av Samir.

 Den inhyrde talaren, som var messiansk jude, höll också i trådarna för måltiden, ibland höll han också i gitarren. Vi sjöng, skålade och begrunda begreppet "to understand the Shabbat is to understand joy". Efter varmrätten sa vår värd Richard att vi skulle ställa frågor till honom. Intressanta frågor med varierande djup yttrades och vi fick höra en judes synvinkel på förlåtelsen, livet efter döden och förmånen att få både Hannukka presenter och julklappar. Min vetgirighet blev tillfredsställd och jag myste över det faktum att det antagligen såg ut så här då Jesus undervisade sina lärjungar. Gemenskap och samtal om livet kring matbordet.

Vår värd Richard berättar om sitt liv innan han förstod att Jesus är Messias.

Inspirerad av Richards utsago om att sabbat handlar om glädje tog jag mig upp på taket i gryningen för att titta på soluppgången. Fast det händer varje dag är soluppgången något som fascinerar mig. På bara några minuter har hela solen kommit upp över bergskammen och från att man endast kunde ana ljuset står man i fullt flödande solljus. Jag tänkte på att Jesu ansikte är som solen (Matt. 17:2) och att i välsignelsen får vi höra att Gud låter sitt ansikte lysa över oss. Vi vandrar alltså varje dag i ett bländande solljus och i ljuset finns inget mörker. Shabbath Shalom!

Klockan noll sex tjugoett.

"Camping"

Här i Jerusalem finns det många församlingar som man kan vara del av. De flesta är vana med att människor kommer och går, för kortare eller längre tid, och en del är bättre än andra att välkomna "vilsna" vagabonds. Jag är av den läggningen att jag vill ha en plats som jag räknar som mitt andliga hem, och inte "hoppa" runt bland olika församlingar, och jag har hittat mitt oikos i King of King's.

Förra helgen ordnades en campingtur för/av Young adults, vilka är en grupp unga vuxna i King of King's som träffas en gång i veckan för att umgås, dricka fejk hebreisk coca cola och läsa bibeln tillsammans. Turen gick till Masada och Ein nånting (int Gedi, stället vi var på låg längre söderut, men jag minns inte vad det hette) och vi skulle sova, med eller utan tält, på stranden till Döda havet. 

FriluftsNilla packar ner liggunderlag, underställ och vandringssandaler och förbereder sig för strapatser i öknen och en natt ute i det vilda. Visst, vi var i öknen och vi sov utomhus, men jag stördes mest av de festande israelerna på stranden och de blinkande ljusen från köpcentret som låg 200 meter från vårt läger, inte de farliga ormarna och irriterande myggen, som jag hade väntat mig. 

Vi gjorde dock två strapatser. Vyerna och ansträngningarna tog andan ur mig och sällskapet bidrog till mycket skratt och djupa samtal. Vilka härliga människor!

Kanada och Tyskland representerade. Och ja, vi sov på madrassrna.

Första dagens strapats var en "Bäckvandring" genom bergen längs en liten flodbädd. Som att vandra i djungeln mitt i öknen.

Elegant trppgång av Anne.

And YES, bada med kläderna på!

På väg in mot ett "hemligt" vattenfall. Vattnet var varmt och där fanns en liten bassäng att simma i, som en jacuzzi.

Njuter i den höga luftfuktigheten.

Kvällen var otroligt blåsig och vacker och vi (försökte) sitta runt lägerelden och grilla marshmallows och korv, men det kom mest sand i maten och elden rymde. Trots vädret djupnade samtalen i takt med solen.

Min nyfunne vän Anne från Tyskland. Vi sov under bar himmel och vaknade till soluppgången över Jordaniens berg .

Soluppgång.
Klockan var strax efter sex och vi åt sötad jordnötssmör med pita bröd.
En härlig stund.

Gänget som var med på campingturen befann sig på olika nivåer av erfarenhet av uteliv. Allt från jag-bygger-ett-hus-med-en-fällkniv till this-is-my-first-time-sleeping-outside. Lösningar för olika problem var således mycket varierande och alternativa. En av mina personliga favoriter var användningen av silvertejp. Tydligen finns det inga gränser för dess användbarhet. Macgyver hade rätt.

Slut på tältpinnar? Använd silvertejp.

Vi var ju ändå ute i nästan ett och halvt dygn, så laddaren till telefonen var ju en av sakerna man packade med sig. För att inte glömma skarvsladden. (He sant, alla sku ladda sin telefon på morgonen! Otroligt). 

Den röda "lådan" i bakgrunden är en generator.

Dag två tog oss till Masada och en "bergsbestigning" på ca. 400 meter. Någon liten filur hade byggt trappor på de flesta ställen, så det var mest som att gå upp för en riktigt lång och brant trappa, i en timme, klockan halv ett på dagen. Varmt och svettigt med andra ord. Masada är en ruin efter en fästning som enligt legenden var, nästan, ointaglig för romarna.

Masada nerifrån.

Masada uppifrån.
(De med mycket pengar och späckat turistprogram åkte linbana,
vi gick och  "arbeita me kroppi" som Kent från Jeppis sku säg.)

Bergen var helt fantastiska och färgen ockra har fått en ny betydelse för mig. 

Högst upp!

Som hemma, fast annorlunda

Idag skulle jag göra nått som jag verkligen njuter av att göra. Jag skulle baka. Och inte vad som helst, utan cup cakes. Att baka, laga mat och i allmänhet röra mig i köksregionerna är något som skänker mig stor tillfredsställelse och glädje. Det är nästan så jag skulle kunna drista mig till att säga att bakning och matlagning definierar till viss del vem jag är. Så att få äran att baka cup cakes för ett gäng biskopar och präster  från de olika lutherska kyrkorna här i Jerusalem, är ju en glädje och en ära. (inte för att jag förstår all the fuss kring biskopar och kyrkoherdar, visst de är "chefer" men inga gudar, anyway). 

Jag såg då framemot att få baka och göra nått jag är bra på. (Jag är ju bra på att städa också, men det faller inte in i samma kategori av glädjegivande som bakning). Glad i hågen gick jag till affären för att inhandla det jag behövde. Och nu vet jag att pudersocker, som är icing sugar på engelska, heter, ganska självklart, "powder sugar" här i Israel. På engelska alltså, vad det är på hebreiska har jag tyvärr ingen aning om. 

Redan då jag började fylla mina muffinsformar märkte jag att dessa muffinsformar är ju inte som de vi har hemma. De här var lite "lösare" i konsistensen,  om nu muffinsformar kan vara lösa. Så jag satte tredubbla formar, för att vara på den säkra sidan. Men formarna höll inte trycket ändå och den första plåten blev EN muffins.

Nu fick jag plocka fram kreativiteten, min Boss hade ju beställt muffins och det var ju höga herrar (och en dam) som skulle äta dem. Och min lösning på de "lösa" muffinsformarna kan ses nedan. Släng dig i väggen, IKEA muffinsplåt, här används First class quality Japanese china.

Kopp kakor.

Och resultatet blev som ett femårskalas, vilket är målet med cup cakes. Förhoppningsvis föll de herrarna på läppen, och inte i tamburen.

Att baka utomlands är som att baka hemma, fast annorlunda.

Erfarenheternas nyttoaspekt

Allt du gör lär du dig något av. Varje erfarenhet bidrar till din utveckling och (nästan) varje samtal gör dig lite mer medveten om omvärlden. För drygt fyra år sedan samtalade jag med en kvinna från England under en konferens i Åbo. Hon uppmuntrade mig att inte vara förvånad över de situationer som jag befinner mig i, utan öppet ta emot varje stund och varje människomöte och se vad dessa kan lära mig om livet och världen och Gud. Förr eller senare kommer det jag lärt mig få vara till nytta. 

Här i Israel har jag gång på gång blivit påmind om hur allt som jag varit med om vävs ihop till kunskaper som jag har nytta av. T.ex. som att åka buss, eller städa en toalett, eller arrangera blommor. Min mor kunde gott intyga att städning inte var något som föll sig naturligt för Fröken Björk i hennes ungdom. Nu är jag nästan proffs, speciellt på toaletter, tack vare ett niomånaders städjobb där största delen av arbetsdagen innehöll toalettskurning. Bussåkning har aldrig stått högt på listan över färdmedel och speciellt inte med lokabuss. Allt från åksjuka till små-ångest inför stopknappen är saker som bidragit till min "bussfobi". Innan jag kom hit till Israel fick jag jobb i Lieto och var således tvungen att åka buss. (Kunde ju ha cyklat, men det var vinter och 10 kilometer, det kan ju få vem som helst att försöka komma över sina fobier). Nu har jag åkt buss som en boss i Galileen och mår fortfarande dåligt av själva åkturen, men tycker det är ganska behändigt och roligt att åka buss. 

Busskur a'la Poriya Illit.

Trots den informativa skylten steg jag på rätt buss vid rätt tidpunkt.

Vad gäller blommorna har jag just snittat fyra dussin rosor. Kommer inte ihåg när jag lärde mig det, men blommor har jag har alltid tyckt om.

Med små medel kan vad som helst bli trivsamt. Mitt improviserade nattduksbord i Poriya Illit.
(Lägg märke till blomman, ytterst viktig).

Idag hade jag min andra, mycket inspirerande, svenskalektion med Nicola. Varför jag fått möjlighet att undervisa svenska för nybörjare vet jag inte, men jag vet att någon gång kommer det en situation då jag får nytta av att jag suttit och tragglat igenom Bamse tillsammans med en tyska och försökt förklara varför det heter "en gul stol" men "ett gulT bord".

Yom Ha'atzmaut

Happy Independence Day Israel!

För 65 år sedan deklarerade David Ben-Gurion en judisk stat som är det nuvarande Israel. Lite gränser har ändrats här och där under åren och de omkringliggande arabländerna godkänner fortfarande inte staten Israel, fast resten av världen gör det. Dock låter inte israeliterna detta faktum ta ner deras festglädje en dag som denna.

Spårvagnen har vissa svårigheter att ta sig fram mellan alla människor som firar självständighetsdagen på Jaffa street. Folk dansade, skrattade och åt plättar med choklad på. Och ingen alkohol. Låt oss få fira folkfest på detta sätt även i Finland.

I Israel firas alltid aftonen till en viss högtid. T.ex. firas sabbaten på fredag kväll, som är sabbatens afton, och sen är lördag själva sabbaten. (jmf. julafton och juldagen). Så även med självständighetsdagen. Idag, 15 april, är självständighetsdagen och igår, på aftonen, firades dagen då staten Israel utropades med allmän folkfest på gatorna. Påminde om en vårmarknad hemma, fast mycket mera, med gatuförsäljare, folk med olika knäppa attiraljer och musik lite varstans. Diverse tillbehör som förde ljud och blinkade var tydligen det som gällde och jag inhandlade en Bubble-gun som blinkar och "skjuter" såpbubblor. Hur kul får det bli!? 

My Bubble-gun!

Make bubbles, not war!

Idag är alla lediga från jobbet och går ut i parkerna och har picknick. Jag skall joina ett gäng från en församling som jag brukar gå till och äta picknick i  Gan Sacher parken och känna mig israelisk!

He e mytchi me dehä ga-asi

Fossingarna. Apostlahästarna. Fötterna. Dessa två underbara lemmar som står stadigt på marken hos en sund själ har varit i flitig användning de senaste dagarna. Det är trevligt att promenera. Om man har bekväma skor (vilket jag har!), om vädret är vackert (vilket det har varit!) och om man inte har bråttom (vilket jag inte haft!). Men, att promenera i en Mycket Kuperad terräng, kvicksilvret nära 30 på positiva sidan och visserligen bra sandaler men inga vandringssandaler för den skull gör att även mina hästar blir trött. 

Ikväll då jag kom hem, efter att ha kollat in Capernaum, visade jag mina trötta apostlahästar min uppskattning genom ett värdigt fotbad och skön massage.

Badsalt med Döda havsmineraler och kanske lavendelolja, enligt innehållsförteckningen.

Min mini-semester, som avslutas imorgon, har bjudit på vackra vyer, massor med promenader, en hel massa överraskningar, chillande och påminnelse om att reggae är så otroligt skön musik.

Igår simmade jag i Gennesaret sjö och låg på "stranden", som var en campingplats med mest sten och halvt vissnat gräs. Men inte mindre skönt för det.

Ivriga fötter väntar på att få glida ner i vattnet.
Jag e ju inte Jesus, så jag gick inte på vattnet utan simmade i det.

Idag kollade jag in Tiberias och sen tog jag bussen til Capernaum. Jag hade på något sätt fått för mig att Capernaum var en stad, som Nazareth ungefär, och jag höll på att missa hela grejen. Jag fick fråga två gånger av den informativa damen i butiken nära Apostlakyrkan, att var är synagogan och Bröd-och-fisk-kyrkan innan jag fattade att Capernaum inte är någon stad, utan en ruin med lite kyrkor här och där, byggda långt efter att Jesus bodde där.

"Och du Kafarnaum, skall du kanske bli upphöjt till himlen? Nej, du skall störtas ner i dödsriket..." Jesus förbannar Kafernaum tillsammans med Korasin och Betsaida i Matt 11:21-24, därför är dessa städer (som var de viktigaste platserna i Galileen för hans verksamhet) nu endast ruiner och mål för kristna pilgrimer från hela världen.

Som tur hade jag inga svårigheter att respektera reglerna

Jag hann aldrig in i Bröd och fisk kyrkan, på grund av att jag måste ta bussen tillbaka till Tiberias. Bussen går endast med två timmars mellanrum och jag ville försöka hinna hem innan det blev mörkt. Dock var jag lite osäker på var busshållplatsen var, så jag frågade en busschaufför till en av de många turistbussarna som stod parkerade utanför ingången till kyrkan. Han var mycket hjälpsam, bjöd på vatten, godis och kaffe. Sen frågade han om han fick visa mig runt i Jerusalem, eller Nazareth, eller vilken annan stad som helst i Israel efter mitt val, men då tackade jag så hjärtligt för visad vänlighet, önskade Guds frid och gick till busshållplatsen. Innan lokalbussen kom åkte den hjälpsamma chauffören förbi med sin turistgrupp, blinkade med helljusen och vinkade glatt. He made my day och jag fick uppleva Guds frikostighet på den plats där Jesus (troligtvis) visade himmelsk frikostighet åt 5000 män plus kvinnor och barn.

Nedanför denna kulle finns kyrkan som är byggd till åminnelse av brödundret. Kullen sägs var den kulle var Jesus gav bergspredikan, det kan vara någon annan liknade kulle. Det finns många sådana kullar i dessa trakter. Dock är det fint för en visuell människa att ha sett en kulle som gott och väl kan vara just den kulle som Jesus gått på och suttit på.

Åt en traditionell "St. Peter"-fisk på en restaurang mellan the Church of the Twelve Apostles och Capernaum. 

Tolv apostlar av tolv möjliga!

Plus för utsikten över sjön (kunde nästan rör vid vattnet från det bord var jag satt) och den trevliga servicen.

Semester

Jag är på mini-semester. Har fyra dagar ledigt och tänkte att det kunde vara bra att få se något annat än Shalhevetja och min co-volontär. Inte för att jag inte tycker om dem, jag är lycklig att få bo och jobba där, men vi behöver ombyte och nya vyer för att må bra.

FELM (finnish evangelical lutheran mission) har en liten mökki i Poriya Illit, en liten by ca. 20 km söder om Tiberias, som är till förfogande för anställda såväl som volontärer. Den är som en "villo" med lite mera lyx. Här finns rinnande vatten, el OCH internet. Så lite mer hard core än Enbusklandet, som är mitt barndoms sommarställe.

Gennesarets sjö. Poriya Illit ligger på västra sidan om sjön uppe på slätten. 

Då jag först kom till Israel och Jerusalem var jag förvånad över att jag inte störde mig på medelhavsmentaliteten, vilket innebär otåliga människor, ostädade trottoarer och utmaningen att hitta en vettig butik som säljer det man behöver. Nu förstod jag varför jag inte var irriterad, dessa störningselement finns nämligen inte i Jerusalem. Antar att den Heliga staden är så mångfacetterad att de mest typiska medelhavsmentaliteterna inte finns eller är uppblandad med annat och bidrar således inte till irritation hos  Förken Björk, som gillar ordning och reda. Nu då jag befinner mig utanför Jerusalem, åkt lokalbuss och traskat runt i Tiberias i en timme på desperat jakt efter mjölk och bröd, har jag insett att Israel indeed är ett medelhavsland, med allt vad det innebär av otåliga, högljudda människor som inte kan köa (tur att jag inte är brittisk, då skulle jag väl ha fått en hjärtattack redan, om inte flera), skräp som flyger runt och random högar med cement och bråte som ingen verkar bry sig om. Dock fick jag min mjölk och mitt bröd i en liten kvartersbutik där en inte fullt så entusiastisk försäljare nonchalant satte cigaretten på ett askfat så länge han betjänade mig.

Efter den svettiga jakten satt jag mig ner på busstationen och väntade på bussen som skulle ta mig från Tiberias till Poriya Illit. Jag hade just ätit min medhavda lunch och börjat tycka lite illa om Israel, vilket inte bara berodde på värmen och det faktum att jag blir otroligt åksjuk. (chauffören som körde Jerusalem-Tiberias hade dessutom bara två hastigheter: fullfart och nitbromsning, inte bra för den som blir åksjuk då hon anlitar VR:s tjänster). Nåja, där satt jag och var allmänt lite små irriterad och tänkte "varför gör jag det här", som jag tänker ibland då jag ät ute på äventyr. Då kommer en ung kvinna i min egen ålder fram och säger 'Shabbath Shalom' och ger mig en ask med sabbats ljus. Lite misstänksamt tittar jag på asken och undrar om hon vill ha betalt. Hon ler och säger något på hebreiska. Jag säger att jag inte förstår och hon ler och säger "The shabbat will begin today at 6.45 pm, Shabbar Shalom". Och min irritation byttes till glädje. Dessutom fick jag hjälp av en flicka i armékläder med var jag skulle stiga av, i och med att Poriya Illit är ett litet ställe och skyltarna endast är på hebreiska. Så det finns hjälpsamma och trevliga människor också här i Israel.

Utsikt från terrassen. Träden i förgrunden är mandarinträd.

Nu har jag plockat blommor i trädgården, krånglat igång gasspisen och firat sabbat. Ska fortsätta min semester med att lyssna till tystnaden ute på terrassen och räkna stjärnorna.

Mitt hem

Efter drygt en månad har jag äntligen lyckats ta sådana bilder på det som nu är mitt hem att jag vill visa dem för allmänt beskådande.

Shalhevetyah Center.
Byggnaden är från 1800-nånting och
fungerade som skola från 1924 för föräldralösa barn.
Nu är det gästhem, missions HQ och diakonicentral.
Och mitt hem!

Köksbyggnaden på västra sidan om huvudbyggnaden.
Ja, det är en vinranka som växer där och
jag har plockat blad för vinbladsdolmar
som vår köksa Laila rullar ihop
- för hand. 

Upperhouse.
Där finns kontor, kyrksal och "församlingssal".
Där bor också två familjer som jobbar för FMS.

Balkongen varifrån man har utsikt över Oljeberget och guldkupolen
(om det är klart väder och man siktar bra mellan husen).

Utsikt från mitt fönster.

Insikt från mitt rum.

Mitt lilla fönsterkrypin.

This is my home.

Fågelkvitter och svenska lektioner

Jag vet att jag "borde" bli glad. Att jag skulle fyllas av en Walt Disney eufori och brista ut i sång. Men nej, att väckas av fågelkvitter klockan noll fem tjugotre är inte ok. Det bringar inte eufori till min lekamen och absolut ingen banal sång om rosa dutidutt moln kommer över mina läppar.

Trots den morgonmänniska jag är vill jag inte bli väckt och inse att det är tre timmar till frukost och att jag fortfarande är trött. Innan klockan sex på morgonen vill inte ens jag, vars hjärna faktiskt fungerar på förmiddagen, ta upp en bok eller bibeln och läsa och begrunda. Inte ens för mig fungerar en sådan aktivitet. Därför grävde jag fram mina öronproppar och lyckades sova en timme till. Eller ja, sova och sova, mest snurra runt och tänka hoppfulla tankar om att kroppen vilar fast den inte sover.

Idag ska jag hålla min tredje svenskalektion för nybörjare. Min handledare skrev till mig några dagar innan jag kom hit till Jerusalem att "Du e ju svenskspråkig! Vill du undervisa svenska åt mina barn och några av deras vänner?" De är alla finska medborgare men missionärs- och diplomatbarn så de har vuxit upp lite varstans i världen och har mest engelska och en del finska som hemmaspråk. Och aldrig läst svenska. Jag tänkte att det kan ju inte vara så annorlunda från att vara barnträdgårdslärare på ett språkbadsdagis, var jag jobba tre månader innan Jerusalem, så jag sa att jag gärna försöker. Efter första lektionen insåg jag en stor skillnad, de här barnen (tonåringarna) kan läsa och skriva. Jag kan ge ut papper och de kan tillgodose sig informationen. Något mina dagisbarn inte kan, av naturliga orsaker.

På skärtorsdagen var jag med i förbönen under en gemensam luthersk gudstjänst och representerade  svenskan. (Kolla här). 

Fröken Björk ber om fred, förståelse och förmåga att älska så som vi har blivit älskade.  (jag är hon i rosa och grönt).

Efteråt kom en tysk kvinna fram till mig och frågade om jag visste om någon som kunde lära henne svenska. Jag sa att jag inte vet om någon, men att jag råkar faktiskt (blygsamt) undervisa lite svenska. Hon blev eld och lågor (inte bokstavligen, det var inte pingst och jag är ju inte den Helige Anden) och frågade om jag kunde tänka mig ge henne några lektioner. Idag har jag således min första lektion med Nicola och allt som allt min tredje lektion i svenska. Det är roligt, utmanande och bekräftande. Men även lite knepigt, då jag aldrig planerat språklektioner innan. Var börjar man liksom? Och nu vet jag att högstadielärare vill jag inte bli. Men jag skulle ju aldrig bli dagistant heller...

Ibland är det tungt...

Jag gillar att arbeta. Att städa, diska, vika handdukar och försöka vara hjälpsam mot gästerna är något jag trivs med, och jag vill göra mitt bästa. Men ibland blir jag trött. Som idag. Det var inte alls kul att ta ner och försöka vika lakanen i den orkanblåst som idag drar genom stan. Eller att sortera posten. Eller plocka undan disken. Inte ville jag vara hjälpsam mot kille vars finska jag inte kunde förstå och han tycktes inte förstå att jag inte förstod, utan babblade på. Till sist fattade jag ju att han ville låna hålstansen och inte kopiatorn, men situationen höjde ju inte direkt på min arbetsmotivation.

Som tur är det inte bara jag som blir trött på mitt jobb ibland.

Trots min brist på arbetsmotivation just idag trivs jag här i det Heliga Landet. Känns som hemma efter bara tre veckor. I ett land där mångfald beskriver populationen är det inte svårt att känna sig som hemma. Alla är olika och du passar in. Visst tittar de arabiska kvinnorna på en med lite sneda ögon om man går i för kort kjol (de arabiska männen tittar också, men av annan orsak) och de ultra ortodoxa männen vänder bort blicken än hur man är klädd. Men i det stora hela passar man in och är välkommen att finnas och bo i detta intressanta och mångkulturella land, än vilken nationalitet, tro eller klädsmak man har. Ja, förutom då att palestinier inte tycker att israeler ska få vara här och israeler inte tycker att palestinier ska vara här. 

Pratade med en ung judisk kvinna idag varas gamla morfar (great great grandfather) rymde från nazisterna då det begav sig. Han fann sin väg till Israel, träffade sin blivande fru och fick leva ett långt och gott liv och sedan dö "as a happy man". Vi råkade också stå bredvid varandra då signalen för Minnesdagen för förintelsens offer ljöd. Det var en stark upplevelse att få dela den stunden med henne. Idag tänds det ljus lite varstans i vår värld med anledning av de som föll offer för ondskan på 1940-talet. "Vi får aldrig glömma" är mottot för Minnesdagen och i tidningarna finns reportage om olika människors minnen och upplevelser av förintelsen. Den är en verklighet, för vissa mer än för andra, och vi får inte glömma vad som sker om vi inte står upp mot ondskan.