Överstimulerad och fartblind

"Too much of a good thing is wonderful" stod det att läsa på ett numera nedlagt café i Åbo. Budskapet i säg har inget att göra med nedläggningen av caféet i fråga. Det är mera innehållet i budskapet jag funderat över en stund. I kontrast finns det österbottniska lagom-uttrycket "För mycket och för lite skämmer allt".

Jag tror jag är överstimulerad. Livet snurrar lite för snabbt för att jag skall kunna urskilja konturerna, för att jag ska hinna med. Det kom till mig att så kan vara fallet då jag var ut på en liten paddlingstur. Jag njöt inte. Ett tydligt tecken på att mitt sinne och min själ inte mår bra. Det var som om jag inte kunde ta in varken oxytocin eller adrenalin.

Paddling är något av de få aktiviteter jag aldrig får nog av att göra, det vill säga, det har varit en dylik aktivitet. Nu blev jag lite orolig. Varför njöt jag inte. 

Varför ser jag inte hur graciöst sjöfåglarna svävar i luftströmmarna, varför lägger jag inte märke till trädens grönska, varför bländas jag inte av solens glittrande strålar? Har jag redan "tillräckligt" i mitt inre av upplevelser och stimulans för att ta in skapelsens skönhet, storhet och lugnhet. Behöver jag pausa livet? Sakta in och ta ett djup andetag? Ge tid för sinnet att processera utan att behöva ta in och ge ut?

Idag körde jag riksåttan Åbo-Larsmo. En ny erfarenhet för mig trots mina sex år i Åbo. Till min glädje och för min säkerhet hade jag fått låna mammas Ford från 2010 som accelererar löjligt mycket bättre än den Toyota från 1990 som jag annars kör runt med, därför blev jag snabbt fartblind. Jag tror jag har blivit fartblind för livet. Jag behöver en rastplats och en kaffekopp. Ironiskt, om man så vill, kommer jag att få det genom en tredagars paddlingstur i slutet av veckan. 

Vackert väder och tid för tankar.

Too much is too much, det beror ju dock på vad vi har för utgångspunkt. Mitt liv är "too much" i vissa avseenden enligt mig, men det är bara Guds godhet i mitt liv som jag inte anser mig vara värd. Saker som Han ger utan förbehåll. Saker som jag får ta emot genom nåd, helt gratis.

Hoppas Han ger vackert väder på torsdag.

Resten av mitt liv

Ibland blir det som man har tänkt sig. Ibland blir det ungefär som man tänkt sig. Och ganska ofta blir det annorlunda. 

Mitt liv, mitt äventyr och min värld är nu annorlunda. Den är inte som jag tänkte mig att den skulle se ut. Mitt liv är nu så som jag länge hoppats på och längtat efter, men nu då det händer är det helt och absolut annorlunda mot vad jag någonsin kunde föreställa mig.

Jag har börjat resten av mitt liv. Happily ever after. När börjar resten av ditt liv om inte just nu? På ett kort jag såg i en presentbutik stod det "When you find the one you want to spend the rest of your life with, you want the rest of your life to start right now".

 

 För två månader sedan tog mitt liv en ny vändning. Min egen insats var marginell, det var mycket större och starkare makter i farten den dagen. Under den livsförändrande onsdagen för två månader sedan miste jag mitt jobb och blev tillsammans med mitt livs kärlek. Jag har nu fått ett annat jobb och planerar mitt bröllop med denna mitt livs kärlek. På en dag tog Gud och vände uppochner på mitt liv, så som jag hade bett att Han skulle göra, men aldrig riktigt trott att skulle ske. 

Att få dela livet med en "brother in crime", en kompanjon, en bästa vän har varit min längtan och min bön under så länge att nu då det händer och Gud ger vad mitt hjärta önskar, är det svårt att förstå att detta är mitt liv. Säger som Lisa Ekdahl "Det är en saga för mig för god för att vara sann..."

 

 Det är så mycket bättre, så mycket mer annorlunda, så mycket mer av allt.

Det är underbart och fruktansvärt. Det är översvallande och skrämmande. 

Det är över alla mina tankar och önskningar. Det är Gud rakt igenom.

Hemkommen och bort-kommen

Så var jag då hemma. Eller borta. Beroende på hur man ser på det och var man placerar centrum av universum.

Sista dagen i Jerusalem saknade helt trumpetfanfarer, konfetti och vajande flaggor. För alla andra i hela världen var det en vanlig dag. Ja, för de som föddes, dog eller blev hemlös var det väl inte en vanlig dag. Kanske inte heller för alla de andra tusentusen människor som förflyttade sig längre eller kortare sträckor just den här dagen. Så jag antar att inte ALLA andra hade en vanlig dag. Träffade faktiskt en tjej på flyget som just den dagen flyttade från Israel till Lettland med hund, vinterjackor och hela baletten. Inte riktigt en helt vanlig dag.

Då jag satt på flygplatsen efter att ha gjort ett mycket långsamt maratonlopp genom säkerhetskontrollerna (dryga tre timmar) kom tanken på min egen litenhet och obetydlighet till mig. Jag är oerhört viktig samtidigt som jag är oerhört obetydlig. Världsalltet har sin gilla gång oberoende om jag är glad, ledsen, i Finland eller ens i livet. Samtidigt har Gud skapat JUST MIG med allt vad det innebär av drömmar, talanger och karaktärsdrag som i allra högsta grad har betydelse för de människor jag möter (eller jag vill tro att det har betydelse).

"Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara lika oss..." 1 Moseboken 1:26

Att vara hemma är underbart, om det så är i mitt turkosa kök i Åbo, i lekstugan tillsammans med min systerdotter i Larsmo eller tillsammans med min Vän någonstans i världen. Hem är där Gud är, och Gud är i mitt hjärta.

Lights in Jerusalem och glimtar av hopp

Förutom att vara den Heliga Staden är Jerusalem en storstad, vilken som helst, med evenemang, kreativitet och folkmassor. Just nu pågår en ljusfestival med olika ljusinstallationer runtom i Gamla stan där byggnader och gator fungerar som utställningsrum och folkmassorna kan ta del av kreativitet i en av de mest besökta städerna i världen.

Mur-gröna

Glowing flowers.

PET-flaskor fyllda med vatten. Så otroligt coolt!

Allt ljus och blinkande lampor påminde mig om att jag är, enligt Jesus, kallad att vara ett ljus i denna värld. Jesus sa till sina lärjungar att "ni är det ljus som lyser upp världen" (Matt. 5: 14). Under mina ungdomsår då jag deltog i diverse samlingar med religiösa förtecken lärde jag mig att jag är ljus och salt i världen. Vad detta innebar hade jag inte så stor idé om, vilket inte störde mig, det lät ju lite coolt att vara upplyst och saltig (söt ville jag ju inte vara, jag är ju en punkrockare). 

Efter några inte fullt så djupa funderingar med inspiration av gårdagens ljusfestival slog det mig att ljus kan bringa oerhörd glädje. Ljus är inte bara något vi använder för att se i mörkret, ljus kan ge glädje, ljus kan beröra och ljus kan ge hopp. 

Speciellt en ljusinstallation berörde mig under gårdagen. Det var en kortfilm gjord i samarbete med ett gäng barn och unga. Filmen projicerades på en vägg med valv och fönstergluggar och öppningarna användes  på ett mycket kreativt sätt. Med musik i bakgrunden visades olika teckningar och målningar gjorda av barnen. Hela filmen osade av glädje och skaparlust. Jag log som en nybliven brud och mitt hjärta gladde sig åt lekfullheten i Guds skapelse under dessa tre minuter filmen räckte.

Sådant ljus vill jag vara. Ett ljus som bringar lekfullhet och glädje. Ett ljus som ger hopp i en hopplös värld.

I alla olika färger.

Olika hejdå

Frekvensen för glimtarna från mitt äventyr har sjunkit under de senaste veckorna. Jag antar att det är ett bevis på att mitt äventyr är så fyllt av annat än tid för bloggande. Vilket är ett gott tecken. 

Just nu har jag en tid av förberedelse framför mig. På torsdag avslutar jag mitt Jerusalemkapitel och inleder ett nytt sommarkapitel. Jag har redan tagit farväl av personer här som blivit goda vänner under mina snart tre månader. Ett hejdå kan sägas på så olika sätt. 

Det kan vara ett hejdå med hopp om ett bra liv och ett tydligt avslut för vidare kontakt. Det var nu, för denna tid, och inget mer. 

Det kan vara ett hejdå som krystat försöker hitta något fint och givande att säga, tomma löften om att höras och ses igen. 

Det kan vara ett hejdå som innehåller ett hej. Ett hej till en ny typ av relation, en ny vänskap, ett nytt kapitel.

Jag har haft många hejdå av den första sorten, en del av den sista, och jag hoppas jag inte ska behöva ha några av den mitterst.

Då en tid av ett visst äventyr tar slut sker en övergång, en skiftning. Nu står jag inför en flytt tillbaka till något känt och "vanligt" och kulturchock och adaptionssvårigheter kan uppstå, fast jag bara varit borta tre månader. Jag är inte den samme som åkte iväg. Mycket har förändrats i mig och med mitt liv. Det är väl en del av äventyret, att förändras och uppleva nya saker som formar och omformar. Då jag säger hejdå till det som varit mitt hem och liv för tre månader vill jag på samma gång säga hej till det som nu ligger framför mig. Äventyret är mitt liv, mitt liv är mitt äventyr och jag är så tacksam att just DET HÄR är mitt liv, mitt äventyr.

En ny värld

Mitt äventyr här i Israel börjar lida. Lida mot sitt slut, men också lida mot en ny början. Nästa kapitel, nästa äventyr, nästa steg. 

Jag trodde att min kvot för äventyr och nya upplevelser var fylld här i Det Heliga Landet, men jag tror ju på en Gud av överflöd och ett givmilt fadershjärta, så mitt äventyr fick igen ett djup jag inte hade räknat med. 

I helgen åkte vi en liten FN-delegation till Eilat. Finland, Kanada, England och Amerika var representerade och vi tillbringade två dagar i Israel på gränsen till Jordanien, Egypten och Saudiarabien. Ganska epic! Planen var att bli brun(are), njuta av värmen (+43'), tillbringa mestadels av tiden i vattnet och snorkla. Mission accomplished! 

Aaaah! Så snygg i snorkelmask.

Jag fick upptäcka en helt ny värld under vattnet. Det var en så fantastisk upplevelse att jag inte ens vill försöka beskriva den genom ord eller bilder. Det måste upplevas. Det var som att gå in i en fantasivärld gjord av turkos, djupblå och grön. Allt du kan höra är dina egna andetag och hjärtslag. Och alla fiskar! Det var som ett stort akvarium med fiskar i alla färger och former. Vilken skapelse! Vilken Skapare!

Korallerna i Eilat är till största delen död. Det vill säga alla växter och djur som bildar korallrev har dött och blivit kalk på grund av föroreningar i vattnet. Det händer med alla koraller i våra världshav, mer eller mindre. Dock gjorde inte det upplevelsen mindre fantastisk. Jag är hocked! Synd att det inte är världens bästa förhållanden att snorkla i Finland.

Tre underbara människor bidrog att göra denna helg till en av de mest fantastisk under min Israel tid! Go Epic road trip team!

Fyra människor, fyra nationaliteter, två kontinenter och ett äventyr!

Ord, ord och ord

Har du någonsin tänkt på vilken astronomisk mängd ord du omges av varje dag. Talade ord, viskade ord, outtalade ord, tryckta ord, printade ord, skrivna ord, ord från en svunnen tid och ord om framtiden. 

Ord, ord och ord.

Jag har inte funderat så mycket på det. Ord är så att säga en ganska naturlig del av en kommunicerande varelse. Om inte talade ord så tecknade eller skrivna ord. 

Den senaste veckan har jag dock tänkt på ordens betydelse. Jag är välsignad och priviligerad att få kalla mig själv flickvänt till en underbar man. Vi har diskuterat kärleksspråk och ett av mina kärleksspråk är ord. Jag har inte riktigt vetat vilket som är mitt starkaste kärleksspråk, de flesta har väl en skön blandning av två eller flera språk, men nu tror jag att jag vet att mitt starkaste är ord. 

Beröring är en stark tvåa.

Ord kan vara så mycket, inte bara vad någon säger, det kan vara skrivet, målat eller på annat sätt kommunicerat. Även tonläge, kroppsspråk och situation spelar in för ordets betydelse och trovärdighet. Om någon säger att de gillar mitt hår men med ansiktsuttryck, kroppshållning och tonläge visar något annat, är det inte så trovärdigt. Eller om någon i förbifarten slänger i sig den mat jag lagat och mumlar fram något halvhjärtat lovprisningsord om att det smakar bra, kanske jag inte känner mig så uppskattad och älskad, trots de uttalade orden. 

För att inte tala om "jag älskar dig". Dessa tre ord uttalade utan känsla och på andra sätt visad affektion, giver dem föga trovärdighet. 

Kanske det är det Jakob menar i sitt brev om att en tro utan gärningar är död. Hur kan vi älska Gud och inte visa det? Hur kan vi ha en tro utan att det påverkar vårt liv och färgar av sig i vårt handlande?

Bibeln är Guds ord. Vi kristna tro också att bibeln är Guds levande ord. Jag har inte riktigt förstått vad det innebär att något nedskrivet är levande, men en liten förståelse har jag fått under min vistelse här i Det Heliga Landet. Jag har fått uppleva på ett mycket signifikant sätt att bibelord kan tala rakt in i situationer och att de kan vara en aktiv del av mitt vardagliga liv. Inte bara "oj, det här va ju bra skrivet", utan mer som en kär vän som sitter mitt emot dig vid kaffebordet och lyssnar till dina tankar och funderingar och erbjuder sitt stöd och sina ord av uppmuntran och vägledning. 

Ord är viktiga, inte bara för utbyte av information. Ord kan såra, riva ner, förstöra och döda, men ord kan även bygga upp, hela, skapa nytt och ge liv. Vad väljer du att göra med dina ord?

"Sätt o Herre, en vakt vid min mun, bevaka mina läppars dörrar" Ordspråksboken 12:13

"Efter dina ord skall du dömas rättfärdig, och efter dina ord skall du dömas skyldig" Matteusevangeliet 12:37

Känsla av tillhörighet

Efter dryga två månader i Israel besökte jag den svenska möbeljätten. Visst hade jag sett framemot det, det är alltid tillfredsställande att titta på inredning och drömma om vardagsrum, kök och badrum, men den känslan som dominerad mitt besök hade jag inte förväntat mig. Den dominerande känslan var tillhörighet och identitet. Vid ingången hälsas kunderna med ett gigantiskt "Hej!" uppklistrat på väggen och alla varor bär sitt svenska namn. Att få läsa svenska skänkte mig en innerlig glädje och även en aning förvåning. Har jag verkligen saknat svenskan så mycket? Har jag hemlängtan? Eller är det bara så skönt att få vistas en stund i något "vanligt" i en värld där inget är vanligt?

Nästan som hemma.

Glädjen över att hitta svenska böcker i bokhyllorna. 

Vår uppväxt spelar en stor roll i vår identitetsprocess. Avgörande enligt vissa pedagoger, mindre avgörande enligt vissa. Men vårt kulturella, geografiska och sociologiska arv är utan tvekan en väsentlig del av vår identitet och vad som ger oss känsla av samhörighet och tillhörighet.

I mina socionomstudier kom det allt som oftast upp vikten av tillhörighet, av att känna samhörighet. Därför härmar en liten baby de vuxna och därför bildas gäng. Människan vill bli accepterad, höra ihop, finnas med, känna sig hemma.

Knäcke med ägg och ost - känsla av hem.

Under de senaste åren, då jag börjat bli vuxen, har jag funderat på var jag hör hemma. Var är min tillhörighet? Var känner jag samhörighet, var finns den plats där jag kan ge och få på samma villkor och hitta lugn och inre frid? 

Ingenstans specifikt och överallt i allmänhet. Då jag reser frågar jag mig om jag kunde bo på de platser jag besöker, och svaret blir oftast jakande. Jag kan tänka mig att bo var som helst och jag kan se mig hitta samhörighet var helst jag väljer att bo. Denna känsla har under en tid gjort mig fundersam och lite rädd. Ska jag aldrig hitta ett ställe där jag vill bo och känner mig hemma? 

Att inte vara eller ha behov av att vara knuten till en geografisk plats har sina för- och nackdelar. Jag kan känna mig hemma varsomhelst. Men jag känner mig också vilsen.

Nu då jag blivit lite mer vuxen, lite äldre och lite mer erfaren av livet har jag insett att det för mig inte är den fysiska platsen som gör att jag känner mig hemma eller inte. Det är människorna och relationerna som ger mig känslan av samhörighet och tillhörighet. Med människor jag älskar och tycker om kan jag ge och få på samma villkor, jag kan känna mig accepterad och jag är del av Äventyret.

"May our feet always stay close together and be guided by Your Word"

Pingst, glädje och Shavuot

Sju veckor efter Pesach firar judarna Shavuot. Shavuot firas till minne av då Gud gav lagen till israels folk vid Sinai berg och räknas som "födelsen" av Det Judiska Folket. Genom lagen slöt Gud ett förbund med israels folk och gav löfte om att vara deras Gud och ge dem ett land som flyter av mjölk och honung.

40 dagar efter påsk firar kristna pingst. Pingsten påminner oss om då Gud gav den Helige Ande till sina lärjungar och räknas som "födelsen" av Kyrkan. Genom den Helige ande satte Gud sitt stämpel på sina lärjungar och gav löfte om att alltid vara närvarande och ge dem ett liv i överflöd för evigt.

Paralleller? 

Massor!

Shavuot handlar om lagen på stentavlor. Pingst är löfte om att Gud ska skriva lagen i våra hjärtan. 

Shavuot berättar om hur israels folk stod nere vid bergets fot och kunde inte röra. Pingst ger löfte om en intim relation där vi kan smaka och se.

Shavuot gav ett tecken av tillhörighet. Pingst garanterar oss arv och söners rätt.

Shavuot är giftermålet mellan Folket och Gud. Pingsten gör kyrkan till Kristi brud.

Shavuot ger regler för att leva ett rättfärdigt liv. Pingst ger oss kraft att förändras från insidan ut. 

Under Shavuot är det vanligt för judarna att äta mjölkprodukter. En av orsakerna till det som jag kunde vaska fram från google är löftet Gud gav om landet som flyter av mjölk och honung. 

Jag hade förmånen att få bjuda in underbara människor till en middag på Shavuot där vi påminde varandra om vad Gud gjort och gör. Till efterrätt hade vi en tysk cheescake, gjord av en kanadensare och dekorerad av en finne.

German chees cake. Top fem av efterrätterna jag ätit i mitt liv.

Judarna sätter gärna röda bär på sina mjölkbaserade efterrätter. Varför vet jag inte, men för oss, som har fått den helige ande, kan den röda färgen symbolisera Guds ande.

Under middagen pratade jag lite om andens gåvor och frukter. En av frukterna som får mogna fram i den Helige andes närvaro är 'glädje'. Glädjen och kärleken mellan bröderna var något som utmärkte urkyrkan. Låt oss igen erövra glädjen i våra hem och våra församlingar. Om vi inte har glädje, vad är då attraktivt med våra liv? Vår kunskap, vår egenrättfärdighet, våra kyrkobyggnader? Nej, genuin glädje, som kommer från Källan, är attraktivt och befriande.

 

Andens frukter.

Vad är ett namn?

Vad är det som du äger men andra använder? 

-Ditt namn.

Namn är något mycket viktigt. Det ger oss en identitet och ett igenkänningsmärke. Genom vårt namn kan andra lokalisera oss, få vår uppmärksamhet eller tala om oss utan att vi finns där. I bibeln är namn något oerhört viktigt och speciellt Guds namn har djup betydelse för den kristna tron. Nuförtiden har namnet blivit mer av en modegrej då det under bibelns tid berättade något om personen som bar namnet. T.ex. Jacob sägs betyda "den som håller i hälen" då han lär ha hållit i sin bror Esaus häl vid födelsen. Och Abraham fick ett nytt namn (Abraham från Abram) då Gud kallade honom att vara "fader för många".

Guds namn berättar om hans karaktär och vem han är: Elohim (styrka och kraft), Addonai (Herre), El-shaddai (allsmäktig), El-olam (evig). På samma sätt kan våra namn få en betydelse för oss. Kanske inte något man ska ta på dödsallvar, men jag tycker det är intressant att se varifrån ens namn kommer och betydelsen bakom. Det vi kallar någon kan fungerar som en självuppfyllande profetia och personen blir det han kallas. (Vid t.ex. mobbning). Jag hörde en predikan där predikanten sa att "Gud kommer att kalla oss heliga så länge att vi glömmer att vi varit syndare". Det om något är ett glatt budskap.

För en tid sedan besökte jag Yad Vashem, Förintelsemuséet och i slutet av utställningen finns Hall of Names. I ett cirkulärt rum finns uppgifter om de judar som dödades under förintelsen på 1940-talet. Det var en mäktig och mycket berörande upplevelse att stå där och se alla svarta pärmar som bär uppgifter om människoliv som har avslutats genom våld och maktbegär. 

Hall of Names.

Varje pärm är en människa, en människa som du och jag, med drömmar, vänner, planer och talanger. Väldigt lätt blir människor bara en siffra i statistiken, ett namn i mängden. Vi finns en liten tid, vi glöms bort, kanske någon har kvar ett vagt minne av vårt namn, men med nästa generation är vi borta. Vår strävan i livet ska inte vara så mycket om att göra oss ett namn här på jorden, ingen kommer ändå att minnas det, vårt liv ska vara att lära känna Guds namn. För hans namn är evigt. Och hans namn är kärlek.

Ja, och mina namns betydelse då? Pernilla kommer från Peronius som är ett latinskt släktnamn och betyder diamant och från Petronella som är en feminin form av Petrus (klippa). Mina mellannamn är Hildur och Sofia. Hildur är fornnordiskt och en feminin form av hildr, strid. Hildur blir då stridskvinna. Och Sofia är som de flesta vet vishet eller den kloke. 

Jag är mycket stolt över mina namn. Tack mamma och pappa för att ni gav mig så starka och betydelsefulla namn. Jag hoppas jag kan leva upp till dem!

Politiska åsikter

Efter att ha läst om oroligheterna i norr och att Syrien blev sur på Israel och att Israel blev lite sur tillbaka, känns det som om jag var tvungen att tycka något. Jag bor i ett land som toppar statistiken med militär beredskap, har varit i krig eller nära krig sen det kom till och dessutom har förmågan att röra upp heta känslor i olika sällskap. Ändå känner jag att jag inte har kapacitet att ta in all den information som det krävs för att bilda en åsikt. Om det ens går att bilda en åsikt i en situation där alla tycker sig ha rätt och där alla tycks göra fel. 

Är det okej att inte tycka? Att frånsäga sig ansvaret att ta sida och välja att inte peka finger eller påpeka? Är det tillåtet i vår informations era att inte följa med och vara uppdaterad? Är det socialt accepterat att säga "jag vet inte". 

Ett gäng som väljer att vara informerade och även göra något på ett mer innovativt sätt är Muslala. Muslala är ett non-profit pågående konstprojekt med målet att rusta upp Musraraområdet och göra det attraktivt och säkert igen efter att ha varit ganska slummigt och farligt. Det närliggande området till Shalhevetjah kallas Musrara och har en spännande historia. Mellan 1948 och 1967  kallades området Nomansland och låg på gränsen mellan den nya staten Israel och Jordanien. På båda sidorna om området fanns hög militär bevakning och området blev närmast en krigszon.

Jag deltog för någon vecka sedan i en free tour som ges av Muslala. Dels vill konstprojektet, så klart, visa sin verksamhet och dels vill människorna inom konstprojektet visa på den mångfald inom området som inte får så mycket spaltutrymme numera. Turen var mycket givande och konsten intressant. Dessutom avslutades turen med hummuslunch på det som sägs vara Jerusalems No. 1 hummus ställe.

En övergiven reklamskylt har blivit ett konstverk.

Detalj från reklamskylten.

Skylt nummer två. En mikvah, ett judiskt rituellt bad.
Olika diskussioner har initierats från denna målning. Ta in det religiösa i det vardagliga.

Musrara området är tilldragande för konstnärssjälar och visst kunde även jag bo där.
Dock skulle jag kanske ha en aning mindre glassfärer på min balkong.

Make love, not war!

Epic hummus med massor av olivolja.

Chasing justice and heart.

Turist javisst!

Så långt det är möjligt undviker jag turister,överturistade sevärdheter och att röra mig down town old city under veckosluten. Att fastna bakom en grupp ivriga koreaner eller högljudda kineser kan få t.o.m. en lugn finländare att tappa nerverna. Mest är det hysterin över de fysiska platserna som får mina nerver att kortslutas. Personligen tror jag inte att den sten som finns i The Church of the Holy Sepulchre är den sten vars Jesu kropp lades på efter korsfästelsen, således har inte jag inget behov av att röra vid den. Men inom andra samfund och kyrkor är det desto mer viktigt, så till den grad att det ibland tas till handgemäng. 

Trots min ovilja att beblanda mig med de typiska turistgrupperna som blir vallade runt för att se på olika byggnader och stenar befann jag mig i just en sådan turistgrupp för några dagar sen. Jag hade fått hör om en guidad tur som kallades The Holy City och intresserad och vetgirig som jag är tänkte jag att detta är något som jag kan sätta mina pengar på. Gamla stan var full med folk och mina nerver började protestera. Jag hade nämligen missat att den rysk-ortodoxa påsken infaller något senare än resten av kristenhetens, och det råkade vara denna vecka. En hel bataljon med ortodoxa kristna trängdes på gatorna i den heliga staden och i kyrkan som sägs vara byggd på Golgata. Vår guide hade mest jobb med att hålla koll på vår grupp och kunde berätta endast sparsamt om vad vi såg på. 

Efter det kristna pilgrimsmålet var det dags för islam. En timme per dag, fem dagar i veckan är det möjligt för icke-muslimer att besöka Tempelberget. Jag i min turistgrupp stod och väntad i 32 minuter innan porten öppnades, sen ytterligare 24 minuter på att hela gruppen skulle komma genom security. Väl uppe på tempelplatsen måste halva gänget köpa en överprissatt palestinasjal för att skyla sig på denna heliga plats. Vi hade ca 25 minuter på oss att vandra runt på området som är det tredje heligaste för muslimerna och hela kalaset kändes lite forcerat.

Uppe på Tempelberget framför en av världens mest fotade kupoler iklädd en nyköpt sjal som jag inte valde själv.

Vid det här laget var jag ganska besviken på själva turen och ganska trött av att ha vandrat på i solen halva eftermiddagen. Men då kom lite intressant fakta som gjorde att jag blev lite gladare. Inom Islam får man inte göra några avbilder eller målningar som kan ses som avgudar. Kreativiteten har såleds gått in i skriftspråket och arkitekturen. Det visste jag inte innan och fann det väldigt intressant. Det förklarar arabiskans snirkliga kalligrafi och vackra byggnader.

Arabisk arkitektur, som små konstverk.

Sista anhalten på vår tur var The Room of the Last Supper. Rummet som sägs vara det rum var lärjungarna och Jesus åt påsklammet innan Jesus blev tillfångatagen är inte det riktiga rummet. Alla vet det och alla är okej med det, ändå är rummet målet för många och speciellt för katolikerna.

I Jerusalem kan man också turista kvällstid. Det är betydligt mer angenämt och rogivande och känslan av att vara turist liksom försvinner då man går förbi Friends och sitter resten av kvällen på (Z)Ollis.

Friends -i Jerusalem!

I Vasa har jag varit på Ollis en gång, även så i Jerusalem.

Team North America och en Finne gör staden osäker (nåja, kanske mera säker då staden råkar vara Jerusalem)..

Medbjuden

Igår fick jag förmånen att fira Shabbat med ett gäng norska teologistuderanden, några finska turister och en messiansk jude. De norska studenterna hade en lektion i messiansk judendom och hade hyrt in sig i vår matsal. Som avslutning på lektionen firades sabbatsmåltid och de norska studenterna bjöd med den finska volontären som jobbade kvällsskift på sabbaten. 

Njuter av gemenskap, god mat och blir serverade av Samir.

 Den inhyrde talaren, som var messiansk jude, höll också i trådarna för måltiden, ibland höll han också i gitarren. Vi sjöng, skålade och begrunda begreppet "to understand the Shabbat is to understand joy". Efter varmrätten sa vår värd Richard att vi skulle ställa frågor till honom. Intressanta frågor med varierande djup yttrades och vi fick höra en judes synvinkel på förlåtelsen, livet efter döden och förmånen att få både Hannukka presenter och julklappar. Min vetgirighet blev tillfredsställd och jag myste över det faktum att det antagligen såg ut så här då Jesus undervisade sina lärjungar. Gemenskap och samtal om livet kring matbordet.

Vår värd Richard berättar om sitt liv innan han förstod att Jesus är Messias.

Inspirerad av Richards utsago om att sabbat handlar om glädje tog jag mig upp på taket i gryningen för att titta på soluppgången. Fast det händer varje dag är soluppgången något som fascinerar mig. På bara några minuter har hela solen kommit upp över bergskammen och från att man endast kunde ana ljuset står man i fullt flödande solljus. Jag tänkte på att Jesu ansikte är som solen (Matt. 17:2) och att i välsignelsen får vi höra att Gud låter sitt ansikte lysa över oss. Vi vandrar alltså varje dag i ett bländande solljus och i ljuset finns inget mörker. Shabbath Shalom!

Klockan noll sex tjugoett.

"Camping"

Här i Jerusalem finns det många församlingar som man kan vara del av. De flesta är vana med att människor kommer och går, för kortare eller längre tid, och en del är bättre än andra att välkomna "vilsna" vagabonds. Jag är av den läggningen att jag vill ha en plats som jag räknar som mitt andliga hem, och inte "hoppa" runt bland olika församlingar, och jag har hittat mitt oikos i King of King's.

Förra helgen ordnades en campingtur för/av Young adults, vilka är en grupp unga vuxna i King of King's som träffas en gång i veckan för att umgås, dricka fejk hebreisk coca cola och läsa bibeln tillsammans. Turen gick till Masada och Ein nånting (int Gedi, stället vi var på låg längre söderut, men jag minns inte vad det hette) och vi skulle sova, med eller utan tält, på stranden till Döda havet. 

FriluftsNilla packar ner liggunderlag, underställ och vandringssandaler och förbereder sig för strapatser i öknen och en natt ute i det vilda. Visst, vi var i öknen och vi sov utomhus, men jag stördes mest av de festande israelerna på stranden och de blinkande ljusen från köpcentret som låg 200 meter från vårt läger, inte de farliga ormarna och irriterande myggen, som jag hade väntat mig. 

Vi gjorde dock två strapatser. Vyerna och ansträngningarna tog andan ur mig och sällskapet bidrog till mycket skratt och djupa samtal. Vilka härliga människor!

Kanada och Tyskland representerade. Och ja, vi sov på madrassrna.

Första dagens strapats var en "Bäckvandring" genom bergen längs en liten flodbädd. Som att vandra i djungeln mitt i öknen.

Elegant trppgång av Anne.

And YES, bada med kläderna på!

På väg in mot ett "hemligt" vattenfall. Vattnet var varmt och där fanns en liten bassäng att simma i, som en jacuzzi.

Njuter i den höga luftfuktigheten.

Kvällen var otroligt blåsig och vacker och vi (försökte) sitta runt lägerelden och grilla marshmallows och korv, men det kom mest sand i maten och elden rymde. Trots vädret djupnade samtalen i takt med solen.

Min nyfunne vän Anne från Tyskland. Vi sov under bar himmel och vaknade till soluppgången över Jordaniens berg .

Soluppgång.
Klockan var strax efter sex och vi åt sötad jordnötssmör med pita bröd.
En härlig stund.

Gänget som var med på campingturen befann sig på olika nivåer av erfarenhet av uteliv. Allt från jag-bygger-ett-hus-med-en-fällkniv till this-is-my-first-time-sleeping-outside. Lösningar för olika problem var således mycket varierande och alternativa. En av mina personliga favoriter var användningen av silvertejp. Tydligen finns det inga gränser för dess användbarhet. Macgyver hade rätt.

Slut på tältpinnar? Använd silvertejp.

Vi var ju ändå ute i nästan ett och halvt dygn, så laddaren till telefonen var ju en av sakerna man packade med sig. För att inte glömma skarvsladden. (He sant, alla sku ladda sin telefon på morgonen! Otroligt). 

Den röda "lådan" i bakgrunden är en generator.

Dag två tog oss till Masada och en "bergsbestigning" på ca. 400 meter. Någon liten filur hade byggt trappor på de flesta ställen, så det var mest som att gå upp för en riktigt lång och brant trappa, i en timme, klockan halv ett på dagen. Varmt och svettigt med andra ord. Masada är en ruin efter en fästning som enligt legenden var, nästan, ointaglig för romarna.

Masada nerifrån.

Masada uppifrån.
(De med mycket pengar och späckat turistprogram åkte linbana,
vi gick och  "arbeita me kroppi" som Kent från Jeppis sku säg.)

Bergen var helt fantastiska och färgen ockra har fått en ny betydelse för mig. 

Högst upp!