Känsla av tillhörighet

Efter dryga två månader i Israel besökte jag den svenska möbeljätten. Visst hade jag sett framemot det, det är alltid tillfredsställande att titta på inredning och drömma om vardagsrum, kök och badrum, men den känslan som dominerad mitt besök hade jag inte förväntat mig. Den dominerande känslan var tillhörighet och identitet. Vid ingången hälsas kunderna med ett gigantiskt "Hej!" uppklistrat på väggen och alla varor bär sitt svenska namn. Att få läsa svenska skänkte mig en innerlig glädje och även en aning förvåning. Har jag verkligen saknat svenskan så mycket? Har jag hemlängtan? Eller är det bara så skönt att få vistas en stund i något "vanligt" i en värld där inget är vanligt?

Nästan som hemma.

Glädjen över att hitta svenska böcker i bokhyllorna. 

Vår uppväxt spelar en stor roll i vår identitetsprocess. Avgörande enligt vissa pedagoger, mindre avgörande enligt vissa. Men vårt kulturella, geografiska och sociologiska arv är utan tvekan en väsentlig del av vår identitet och vad som ger oss känsla av samhörighet och tillhörighet.

I mina socionomstudier kom det allt som oftast upp vikten av tillhörighet, av att känna samhörighet. Därför härmar en liten baby de vuxna och därför bildas gäng. Människan vill bli accepterad, höra ihop, finnas med, känna sig hemma.

Knäcke med ägg och ost - känsla av hem.

Under de senaste åren, då jag börjat bli vuxen, har jag funderat på var jag hör hemma. Var är min tillhörighet? Var känner jag samhörighet, var finns den plats där jag kan ge och få på samma villkor och hitta lugn och inre frid? 

Ingenstans specifikt och överallt i allmänhet. Då jag reser frågar jag mig om jag kunde bo på de platser jag besöker, och svaret blir oftast jakande. Jag kan tänka mig att bo var som helst och jag kan se mig hitta samhörighet var helst jag väljer att bo. Denna känsla har under en tid gjort mig fundersam och lite rädd. Ska jag aldrig hitta ett ställe där jag vill bo och känner mig hemma? 

Att inte vara eller ha behov av att vara knuten till en geografisk plats har sina för- och nackdelar. Jag kan känna mig hemma varsomhelst. Men jag känner mig också vilsen.

Nu då jag blivit lite mer vuxen, lite äldre och lite mer erfaren av livet har jag insett att det för mig inte är den fysiska platsen som gör att jag känner mig hemma eller inte. Det är människorna och relationerna som ger mig känslan av samhörighet och tillhörighet. Med människor jag älskar och tycker om kan jag ge och få på samma villkor, jag kan känna mig accepterad och jag är del av Äventyret.

"May our feet always stay close together and be guided by Your Word"