Ord, ord och ord

Har du någonsin tänkt på vilken astronomisk mängd ord du omges av varje dag. Talade ord, viskade ord, outtalade ord, tryckta ord, printade ord, skrivna ord, ord från en svunnen tid och ord om framtiden. 

Ord, ord och ord.

Jag har inte funderat så mycket på det. Ord är så att säga en ganska naturlig del av en kommunicerande varelse. Om inte talade ord så tecknade eller skrivna ord. 

Den senaste veckan har jag dock tänkt på ordens betydelse. Jag är välsignad och priviligerad att få kalla mig själv flickvänt till en underbar man. Vi har diskuterat kärleksspråk och ett av mina kärleksspråk är ord. Jag har inte riktigt vetat vilket som är mitt starkaste kärleksspråk, de flesta har väl en skön blandning av två eller flera språk, men nu tror jag att jag vet att mitt starkaste är ord. 

Beröring är en stark tvåa.

Ord kan vara så mycket, inte bara vad någon säger, det kan vara skrivet, målat eller på annat sätt kommunicerat. Även tonläge, kroppsspråk och situation spelar in för ordets betydelse och trovärdighet. Om någon säger att de gillar mitt hår men med ansiktsuttryck, kroppshållning och tonläge visar något annat, är det inte så trovärdigt. Eller om någon i förbifarten slänger i sig den mat jag lagat och mumlar fram något halvhjärtat lovprisningsord om att det smakar bra, kanske jag inte känner mig så uppskattad och älskad, trots de uttalade orden. 

För att inte tala om "jag älskar dig". Dessa tre ord uttalade utan känsla och på andra sätt visad affektion, giver dem föga trovärdighet. 

Kanske det är det Jakob menar i sitt brev om att en tro utan gärningar är död. Hur kan vi älska Gud och inte visa det? Hur kan vi ha en tro utan att det påverkar vårt liv och färgar av sig i vårt handlande?

Bibeln är Guds ord. Vi kristna tro också att bibeln är Guds levande ord. Jag har inte riktigt förstått vad det innebär att något nedskrivet är levande, men en liten förståelse har jag fått under min vistelse här i Det Heliga Landet. Jag har fått uppleva på ett mycket signifikant sätt att bibelord kan tala rakt in i situationer och att de kan vara en aktiv del av mitt vardagliga liv. Inte bara "oj, det här va ju bra skrivet", utan mer som en kär vän som sitter mitt emot dig vid kaffebordet och lyssnar till dina tankar och funderingar och erbjuder sitt stöd och sina ord av uppmuntran och vägledning. 

Ord är viktiga, inte bara för utbyte av information. Ord kan såra, riva ner, förstöra och döda, men ord kan även bygga upp, hela, skapa nytt och ge liv. Vad väljer du att göra med dina ord?

"Sätt o Herre, en vakt vid min mun, bevaka mina läppars dörrar" Ordspråksboken 12:13

"Efter dina ord skall du dömas rättfärdig, och efter dina ord skall du dömas skyldig" Matteusevangeliet 12:37

Känsla av tillhörighet

Efter dryga två månader i Israel besökte jag den svenska möbeljätten. Visst hade jag sett framemot det, det är alltid tillfredsställande att titta på inredning och drömma om vardagsrum, kök och badrum, men den känslan som dominerad mitt besök hade jag inte förväntat mig. Den dominerande känslan var tillhörighet och identitet. Vid ingången hälsas kunderna med ett gigantiskt "Hej!" uppklistrat på väggen och alla varor bär sitt svenska namn. Att få läsa svenska skänkte mig en innerlig glädje och även en aning förvåning. Har jag verkligen saknat svenskan så mycket? Har jag hemlängtan? Eller är det bara så skönt att få vistas en stund i något "vanligt" i en värld där inget är vanligt?

Nästan som hemma.

Glädjen över att hitta svenska böcker i bokhyllorna. 

Vår uppväxt spelar en stor roll i vår identitetsprocess. Avgörande enligt vissa pedagoger, mindre avgörande enligt vissa. Men vårt kulturella, geografiska och sociologiska arv är utan tvekan en väsentlig del av vår identitet och vad som ger oss känsla av samhörighet och tillhörighet.

I mina socionomstudier kom det allt som oftast upp vikten av tillhörighet, av att känna samhörighet. Därför härmar en liten baby de vuxna och därför bildas gäng. Människan vill bli accepterad, höra ihop, finnas med, känna sig hemma.

Knäcke med ägg och ost - känsla av hem.

Under de senaste åren, då jag börjat bli vuxen, har jag funderat på var jag hör hemma. Var är min tillhörighet? Var känner jag samhörighet, var finns den plats där jag kan ge och få på samma villkor och hitta lugn och inre frid? 

Ingenstans specifikt och överallt i allmänhet. Då jag reser frågar jag mig om jag kunde bo på de platser jag besöker, och svaret blir oftast jakande. Jag kan tänka mig att bo var som helst och jag kan se mig hitta samhörighet var helst jag väljer att bo. Denna känsla har under en tid gjort mig fundersam och lite rädd. Ska jag aldrig hitta ett ställe där jag vill bo och känner mig hemma? 

Att inte vara eller ha behov av att vara knuten till en geografisk plats har sina för- och nackdelar. Jag kan känna mig hemma varsomhelst. Men jag känner mig också vilsen.

Nu då jag blivit lite mer vuxen, lite äldre och lite mer erfaren av livet har jag insett att det för mig inte är den fysiska platsen som gör att jag känner mig hemma eller inte. Det är människorna och relationerna som ger mig känslan av samhörighet och tillhörighet. Med människor jag älskar och tycker om kan jag ge och få på samma villkor, jag kan känna mig accepterad och jag är del av Äventyret.

"May our feet always stay close together and be guided by Your Word"

Pingst, glädje och Shavuot

Sju veckor efter Pesach firar judarna Shavuot. Shavuot firas till minne av då Gud gav lagen till israels folk vid Sinai berg och räknas som "födelsen" av Det Judiska Folket. Genom lagen slöt Gud ett förbund med israels folk och gav löfte om att vara deras Gud och ge dem ett land som flyter av mjölk och honung.

40 dagar efter påsk firar kristna pingst. Pingsten påminner oss om då Gud gav den Helige Ande till sina lärjungar och räknas som "födelsen" av Kyrkan. Genom den Helige ande satte Gud sitt stämpel på sina lärjungar och gav löfte om att alltid vara närvarande och ge dem ett liv i överflöd för evigt.

Paralleller? 

Massor!

Shavuot handlar om lagen på stentavlor. Pingst är löfte om att Gud ska skriva lagen i våra hjärtan. 

Shavuot berättar om hur israels folk stod nere vid bergets fot och kunde inte röra. Pingst ger löfte om en intim relation där vi kan smaka och se.

Shavuot gav ett tecken av tillhörighet. Pingst garanterar oss arv och söners rätt.

Shavuot är giftermålet mellan Folket och Gud. Pingsten gör kyrkan till Kristi brud.

Shavuot ger regler för att leva ett rättfärdigt liv. Pingst ger oss kraft att förändras från insidan ut. 

Under Shavuot är det vanligt för judarna att äta mjölkprodukter. En av orsakerna till det som jag kunde vaska fram från google är löftet Gud gav om landet som flyter av mjölk och honung. 

Jag hade förmånen att få bjuda in underbara människor till en middag på Shavuot där vi påminde varandra om vad Gud gjort och gör. Till efterrätt hade vi en tysk cheescake, gjord av en kanadensare och dekorerad av en finne.

German chees cake. Top fem av efterrätterna jag ätit i mitt liv.

Judarna sätter gärna röda bär på sina mjölkbaserade efterrätter. Varför vet jag inte, men för oss, som har fått den helige ande, kan den röda färgen symbolisera Guds ande.

Under middagen pratade jag lite om andens gåvor och frukter. En av frukterna som får mogna fram i den Helige andes närvaro är 'glädje'. Glädjen och kärleken mellan bröderna var något som utmärkte urkyrkan. Låt oss igen erövra glädjen i våra hem och våra församlingar. Om vi inte har glädje, vad är då attraktivt med våra liv? Vår kunskap, vår egenrättfärdighet, våra kyrkobyggnader? Nej, genuin glädje, som kommer från Källan, är attraktivt och befriande.

 

Andens frukter.

Vad är ett namn?

Vad är det som du äger men andra använder? 

-Ditt namn.

Namn är något mycket viktigt. Det ger oss en identitet och ett igenkänningsmärke. Genom vårt namn kan andra lokalisera oss, få vår uppmärksamhet eller tala om oss utan att vi finns där. I bibeln är namn något oerhört viktigt och speciellt Guds namn har djup betydelse för den kristna tron. Nuförtiden har namnet blivit mer av en modegrej då det under bibelns tid berättade något om personen som bar namnet. T.ex. Jacob sägs betyda "den som håller i hälen" då han lär ha hållit i sin bror Esaus häl vid födelsen. Och Abraham fick ett nytt namn (Abraham från Abram) då Gud kallade honom att vara "fader för många".

Guds namn berättar om hans karaktär och vem han är: Elohim (styrka och kraft), Addonai (Herre), El-shaddai (allsmäktig), El-olam (evig). På samma sätt kan våra namn få en betydelse för oss. Kanske inte något man ska ta på dödsallvar, men jag tycker det är intressant att se varifrån ens namn kommer och betydelsen bakom. Det vi kallar någon kan fungerar som en självuppfyllande profetia och personen blir det han kallas. (Vid t.ex. mobbning). Jag hörde en predikan där predikanten sa att "Gud kommer att kalla oss heliga så länge att vi glömmer att vi varit syndare". Det om något är ett glatt budskap.

För en tid sedan besökte jag Yad Vashem, Förintelsemuséet och i slutet av utställningen finns Hall of Names. I ett cirkulärt rum finns uppgifter om de judar som dödades under förintelsen på 1940-talet. Det var en mäktig och mycket berörande upplevelse att stå där och se alla svarta pärmar som bär uppgifter om människoliv som har avslutats genom våld och maktbegär. 

Hall of Names.

Varje pärm är en människa, en människa som du och jag, med drömmar, vänner, planer och talanger. Väldigt lätt blir människor bara en siffra i statistiken, ett namn i mängden. Vi finns en liten tid, vi glöms bort, kanske någon har kvar ett vagt minne av vårt namn, men med nästa generation är vi borta. Vår strävan i livet ska inte vara så mycket om att göra oss ett namn här på jorden, ingen kommer ändå att minnas det, vårt liv ska vara att lära känna Guds namn. För hans namn är evigt. Och hans namn är kärlek.

Ja, och mina namns betydelse då? Pernilla kommer från Peronius som är ett latinskt släktnamn och betyder diamant och från Petronella som är en feminin form av Petrus (klippa). Mina mellannamn är Hildur och Sofia. Hildur är fornnordiskt och en feminin form av hildr, strid. Hildur blir då stridskvinna. Och Sofia är som de flesta vet vishet eller den kloke. 

Jag är mycket stolt över mina namn. Tack mamma och pappa för att ni gav mig så starka och betydelsefulla namn. Jag hoppas jag kan leva upp till dem!

Politiska åsikter

Efter att ha läst om oroligheterna i norr och att Syrien blev sur på Israel och att Israel blev lite sur tillbaka, känns det som om jag var tvungen att tycka något. Jag bor i ett land som toppar statistiken med militär beredskap, har varit i krig eller nära krig sen det kom till och dessutom har förmågan att röra upp heta känslor i olika sällskap. Ändå känner jag att jag inte har kapacitet att ta in all den information som det krävs för att bilda en åsikt. Om det ens går att bilda en åsikt i en situation där alla tycker sig ha rätt och där alla tycks göra fel. 

Är det okej att inte tycka? Att frånsäga sig ansvaret att ta sida och välja att inte peka finger eller påpeka? Är det tillåtet i vår informations era att inte följa med och vara uppdaterad? Är det socialt accepterat att säga "jag vet inte". 

Ett gäng som väljer att vara informerade och även göra något på ett mer innovativt sätt är Muslala. Muslala är ett non-profit pågående konstprojekt med målet att rusta upp Musraraområdet och göra det attraktivt och säkert igen efter att ha varit ganska slummigt och farligt. Det närliggande området till Shalhevetjah kallas Musrara och har en spännande historia. Mellan 1948 och 1967  kallades området Nomansland och låg på gränsen mellan den nya staten Israel och Jordanien. På båda sidorna om området fanns hög militär bevakning och området blev närmast en krigszon.

Jag deltog för någon vecka sedan i en free tour som ges av Muslala. Dels vill konstprojektet, så klart, visa sin verksamhet och dels vill människorna inom konstprojektet visa på den mångfald inom området som inte får så mycket spaltutrymme numera. Turen var mycket givande och konsten intressant. Dessutom avslutades turen med hummuslunch på det som sägs vara Jerusalems No. 1 hummus ställe.

En övergiven reklamskylt har blivit ett konstverk.

Detalj från reklamskylten.

Skylt nummer två. En mikvah, ett judiskt rituellt bad.
Olika diskussioner har initierats från denna målning. Ta in det religiösa i det vardagliga.

Musrara området är tilldragande för konstnärssjälar och visst kunde även jag bo där.
Dock skulle jag kanske ha en aning mindre glassfärer på min balkong.

Make love, not war!

Epic hummus med massor av olivolja.

Chasing justice and heart.

Turist javisst!

Så långt det är möjligt undviker jag turister,överturistade sevärdheter och att röra mig down town old city under veckosluten. Att fastna bakom en grupp ivriga koreaner eller högljudda kineser kan få t.o.m. en lugn finländare att tappa nerverna. Mest är det hysterin över de fysiska platserna som får mina nerver att kortslutas. Personligen tror jag inte att den sten som finns i The Church of the Holy Sepulchre är den sten vars Jesu kropp lades på efter korsfästelsen, således har inte jag inget behov av att röra vid den. Men inom andra samfund och kyrkor är det desto mer viktigt, så till den grad att det ibland tas till handgemäng. 

Trots min ovilja att beblanda mig med de typiska turistgrupperna som blir vallade runt för att se på olika byggnader och stenar befann jag mig i just en sådan turistgrupp för några dagar sen. Jag hade fått hör om en guidad tur som kallades The Holy City och intresserad och vetgirig som jag är tänkte jag att detta är något som jag kan sätta mina pengar på. Gamla stan var full med folk och mina nerver började protestera. Jag hade nämligen missat att den rysk-ortodoxa påsken infaller något senare än resten av kristenhetens, och det råkade vara denna vecka. En hel bataljon med ortodoxa kristna trängdes på gatorna i den heliga staden och i kyrkan som sägs vara byggd på Golgata. Vår guide hade mest jobb med att hålla koll på vår grupp och kunde berätta endast sparsamt om vad vi såg på. 

Efter det kristna pilgrimsmålet var det dags för islam. En timme per dag, fem dagar i veckan är det möjligt för icke-muslimer att besöka Tempelberget. Jag i min turistgrupp stod och väntad i 32 minuter innan porten öppnades, sen ytterligare 24 minuter på att hela gruppen skulle komma genom security. Väl uppe på tempelplatsen måste halva gänget köpa en överprissatt palestinasjal för att skyla sig på denna heliga plats. Vi hade ca 25 minuter på oss att vandra runt på området som är det tredje heligaste för muslimerna och hela kalaset kändes lite forcerat.

Uppe på Tempelberget framför en av världens mest fotade kupoler iklädd en nyköpt sjal som jag inte valde själv.

Vid det här laget var jag ganska besviken på själva turen och ganska trött av att ha vandrat på i solen halva eftermiddagen. Men då kom lite intressant fakta som gjorde att jag blev lite gladare. Inom Islam får man inte göra några avbilder eller målningar som kan ses som avgudar. Kreativiteten har såleds gått in i skriftspråket och arkitekturen. Det visste jag inte innan och fann det väldigt intressant. Det förklarar arabiskans snirkliga kalligrafi och vackra byggnader.

Arabisk arkitektur, som små konstverk.

Sista anhalten på vår tur var The Room of the Last Supper. Rummet som sägs vara det rum var lärjungarna och Jesus åt påsklammet innan Jesus blev tillfångatagen är inte det riktiga rummet. Alla vet det och alla är okej med det, ändå är rummet målet för många och speciellt för katolikerna.

I Jerusalem kan man också turista kvällstid. Det är betydligt mer angenämt och rogivande och känslan av att vara turist liksom försvinner då man går förbi Friends och sitter resten av kvällen på (Z)Ollis.

Friends -i Jerusalem!

I Vasa har jag varit på Ollis en gång, även så i Jerusalem.

Team North America och en Finne gör staden osäker (nåja, kanske mera säker då staden råkar vara Jerusalem)..