Överstimulerad och fartblind

"Too much of a good thing is wonderful" stod det att läsa på ett numera nedlagt café i Åbo. Budskapet i säg har inget att göra med nedläggningen av caféet i fråga. Det är mera innehållet i budskapet jag funderat över en stund. I kontrast finns det österbottniska lagom-uttrycket "För mycket och för lite skämmer allt".

Jag tror jag är överstimulerad. Livet snurrar lite för snabbt för att jag skall kunna urskilja konturerna, för att jag ska hinna med. Det kom till mig att så kan vara fallet då jag var ut på en liten paddlingstur. Jag njöt inte. Ett tydligt tecken på att mitt sinne och min själ inte mår bra. Det var som om jag inte kunde ta in varken oxytocin eller adrenalin.

Paddling är något av de få aktiviteter jag aldrig får nog av att göra, det vill säga, det har varit en dylik aktivitet. Nu blev jag lite orolig. Varför njöt jag inte. 

Varför ser jag inte hur graciöst sjöfåglarna svävar i luftströmmarna, varför lägger jag inte märke till trädens grönska, varför bländas jag inte av solens glittrande strålar? Har jag redan "tillräckligt" i mitt inre av upplevelser och stimulans för att ta in skapelsens skönhet, storhet och lugnhet. Behöver jag pausa livet? Sakta in och ta ett djup andetag? Ge tid för sinnet att processera utan att behöva ta in och ge ut?

Idag körde jag riksåttan Åbo-Larsmo. En ny erfarenhet för mig trots mina sex år i Åbo. Till min glädje och för min säkerhet hade jag fått låna mammas Ford från 2010 som accelererar löjligt mycket bättre än den Toyota från 1990 som jag annars kör runt med, därför blev jag snabbt fartblind. Jag tror jag har blivit fartblind för livet. Jag behöver en rastplats och en kaffekopp. Ironiskt, om man så vill, kommer jag att få det genom en tredagars paddlingstur i slutet av veckan. 

Vackert väder och tid för tankar.

Too much is too much, det beror ju dock på vad vi har för utgångspunkt. Mitt liv är "too much" i vissa avseenden enligt mig, men det är bara Guds godhet i mitt liv som jag inte anser mig vara värd. Saker som Han ger utan förbehåll. Saker som jag får ta emot genom nåd, helt gratis.

Hoppas Han ger vackert väder på torsdag.

Resten av mitt liv

Ibland blir det som man har tänkt sig. Ibland blir det ungefär som man tänkt sig. Och ganska ofta blir det annorlunda. 

Mitt liv, mitt äventyr och min värld är nu annorlunda. Den är inte som jag tänkte mig att den skulle se ut. Mitt liv är nu så som jag länge hoppats på och längtat efter, men nu då det händer är det helt och absolut annorlunda mot vad jag någonsin kunde föreställa mig.

Jag har börjat resten av mitt liv. Happily ever after. När börjar resten av ditt liv om inte just nu? På ett kort jag såg i en presentbutik stod det "When you find the one you want to spend the rest of your life with, you want the rest of your life to start right now".

 

 För två månader sedan tog mitt liv en ny vändning. Min egen insats var marginell, det var mycket större och starkare makter i farten den dagen. Under den livsförändrande onsdagen för två månader sedan miste jag mitt jobb och blev tillsammans med mitt livs kärlek. Jag har nu fått ett annat jobb och planerar mitt bröllop med denna mitt livs kärlek. På en dag tog Gud och vände uppochner på mitt liv, så som jag hade bett att Han skulle göra, men aldrig riktigt trott att skulle ske. 

Att få dela livet med en "brother in crime", en kompanjon, en bästa vän har varit min längtan och min bön under så länge att nu då det händer och Gud ger vad mitt hjärta önskar, är det svårt att förstå att detta är mitt liv. Säger som Lisa Ekdahl "Det är en saga för mig för god för att vara sann..."

 

 Det är så mycket bättre, så mycket mer annorlunda, så mycket mer av allt.

Det är underbart och fruktansvärt. Det är översvallande och skrämmande. 

Det är över alla mina tankar och önskningar. Det är Gud rakt igenom.

Hemkommen och bort-kommen

Så var jag då hemma. Eller borta. Beroende på hur man ser på det och var man placerar centrum av universum.

Sista dagen i Jerusalem saknade helt trumpetfanfarer, konfetti och vajande flaggor. För alla andra i hela världen var det en vanlig dag. Ja, för de som föddes, dog eller blev hemlös var det väl inte en vanlig dag. Kanske inte heller för alla de andra tusentusen människor som förflyttade sig längre eller kortare sträckor just den här dagen. Så jag antar att inte ALLA andra hade en vanlig dag. Träffade faktiskt en tjej på flyget som just den dagen flyttade från Israel till Lettland med hund, vinterjackor och hela baletten. Inte riktigt en helt vanlig dag.

Då jag satt på flygplatsen efter att ha gjort ett mycket långsamt maratonlopp genom säkerhetskontrollerna (dryga tre timmar) kom tanken på min egen litenhet och obetydlighet till mig. Jag är oerhört viktig samtidigt som jag är oerhört obetydlig. Världsalltet har sin gilla gång oberoende om jag är glad, ledsen, i Finland eller ens i livet. Samtidigt har Gud skapat JUST MIG med allt vad det innebär av drömmar, talanger och karaktärsdrag som i allra högsta grad har betydelse för de människor jag möter (eller jag vill tro att det har betydelse).

"Låt oss göra människor till vår avbild, till att vara lika oss..." 1 Moseboken 1:26

Att vara hemma är underbart, om det så är i mitt turkosa kök i Åbo, i lekstugan tillsammans med min systerdotter i Larsmo eller tillsammans med min Vän någonstans i världen. Hem är där Gud är, och Gud är i mitt hjärta.

Lights in Jerusalem och glimtar av hopp

Förutom att vara den Heliga Staden är Jerusalem en storstad, vilken som helst, med evenemang, kreativitet och folkmassor. Just nu pågår en ljusfestival med olika ljusinstallationer runtom i Gamla stan där byggnader och gator fungerar som utställningsrum och folkmassorna kan ta del av kreativitet i en av de mest besökta städerna i världen.

Mur-gröna

Glowing flowers.

PET-flaskor fyllda med vatten. Så otroligt coolt!

Allt ljus och blinkande lampor påminde mig om att jag är, enligt Jesus, kallad att vara ett ljus i denna värld. Jesus sa till sina lärjungar att "ni är det ljus som lyser upp världen" (Matt. 5: 14). Under mina ungdomsår då jag deltog i diverse samlingar med religiösa förtecken lärde jag mig att jag är ljus och salt i världen. Vad detta innebar hade jag inte så stor idé om, vilket inte störde mig, det lät ju lite coolt att vara upplyst och saltig (söt ville jag ju inte vara, jag är ju en punkrockare). 

Efter några inte fullt så djupa funderingar med inspiration av gårdagens ljusfestival slog det mig att ljus kan bringa oerhörd glädje. Ljus är inte bara något vi använder för att se i mörkret, ljus kan ge glädje, ljus kan beröra och ljus kan ge hopp. 

Speciellt en ljusinstallation berörde mig under gårdagen. Det var en kortfilm gjord i samarbete med ett gäng barn och unga. Filmen projicerades på en vägg med valv och fönstergluggar och öppningarna användes  på ett mycket kreativt sätt. Med musik i bakgrunden visades olika teckningar och målningar gjorda av barnen. Hela filmen osade av glädje och skaparlust. Jag log som en nybliven brud och mitt hjärta gladde sig åt lekfullheten i Guds skapelse under dessa tre minuter filmen räckte.

Sådant ljus vill jag vara. Ett ljus som bringar lekfullhet och glädje. Ett ljus som ger hopp i en hopplös värld.

I alla olika färger.

Olika hejdå

Frekvensen för glimtarna från mitt äventyr har sjunkit under de senaste veckorna. Jag antar att det är ett bevis på att mitt äventyr är så fyllt av annat än tid för bloggande. Vilket är ett gott tecken. 

Just nu har jag en tid av förberedelse framför mig. På torsdag avslutar jag mitt Jerusalemkapitel och inleder ett nytt sommarkapitel. Jag har redan tagit farväl av personer här som blivit goda vänner under mina snart tre månader. Ett hejdå kan sägas på så olika sätt. 

Det kan vara ett hejdå med hopp om ett bra liv och ett tydligt avslut för vidare kontakt. Det var nu, för denna tid, och inget mer. 

Det kan vara ett hejdå som krystat försöker hitta något fint och givande att säga, tomma löften om att höras och ses igen. 

Det kan vara ett hejdå som innehåller ett hej. Ett hej till en ny typ av relation, en ny vänskap, ett nytt kapitel.

Jag har haft många hejdå av den första sorten, en del av den sista, och jag hoppas jag inte ska behöva ha några av den mitterst.

Då en tid av ett visst äventyr tar slut sker en övergång, en skiftning. Nu står jag inför en flytt tillbaka till något känt och "vanligt" och kulturchock och adaptionssvårigheter kan uppstå, fast jag bara varit borta tre månader. Jag är inte den samme som åkte iväg. Mycket har förändrats i mig och med mitt liv. Det är väl en del av äventyret, att förändras och uppleva nya saker som formar och omformar. Då jag säger hejdå till det som varit mitt hem och liv för tre månader vill jag på samma gång säga hej till det som nu ligger framför mig. Äventyret är mitt liv, mitt liv är mitt äventyr och jag är så tacksam att just DET HÄR är mitt liv, mitt äventyr.

En ny värld

Mitt äventyr här i Israel börjar lida. Lida mot sitt slut, men också lida mot en ny början. Nästa kapitel, nästa äventyr, nästa steg. 

Jag trodde att min kvot för äventyr och nya upplevelser var fylld här i Det Heliga Landet, men jag tror ju på en Gud av överflöd och ett givmilt fadershjärta, så mitt äventyr fick igen ett djup jag inte hade räknat med. 

I helgen åkte vi en liten FN-delegation till Eilat. Finland, Kanada, England och Amerika var representerade och vi tillbringade två dagar i Israel på gränsen till Jordanien, Egypten och Saudiarabien. Ganska epic! Planen var att bli brun(are), njuta av värmen (+43'), tillbringa mestadels av tiden i vattnet och snorkla. Mission accomplished! 

Aaaah! Så snygg i snorkelmask.

Jag fick upptäcka en helt ny värld under vattnet. Det var en så fantastisk upplevelse att jag inte ens vill försöka beskriva den genom ord eller bilder. Det måste upplevas. Det var som att gå in i en fantasivärld gjord av turkos, djupblå och grön. Allt du kan höra är dina egna andetag och hjärtslag. Och alla fiskar! Det var som ett stort akvarium med fiskar i alla färger och former. Vilken skapelse! Vilken Skapare!

Korallerna i Eilat är till största delen död. Det vill säga alla växter och djur som bildar korallrev har dött och blivit kalk på grund av föroreningar i vattnet. Det händer med alla koraller i våra världshav, mer eller mindre. Dock gjorde inte det upplevelsen mindre fantastisk. Jag är hocked! Synd att det inte är världens bästa förhållanden att snorkla i Finland.

Tre underbara människor bidrog att göra denna helg till en av de mest fantastisk under min Israel tid! Go Epic road trip team!

Fyra människor, fyra nationaliteter, två kontinenter och ett äventyr!

Ord, ord och ord

Har du någonsin tänkt på vilken astronomisk mängd ord du omges av varje dag. Talade ord, viskade ord, outtalade ord, tryckta ord, printade ord, skrivna ord, ord från en svunnen tid och ord om framtiden. 

Ord, ord och ord.

Jag har inte funderat så mycket på det. Ord är så att säga en ganska naturlig del av en kommunicerande varelse. Om inte talade ord så tecknade eller skrivna ord. 

Den senaste veckan har jag dock tänkt på ordens betydelse. Jag är välsignad och priviligerad att få kalla mig själv flickvänt till en underbar man. Vi har diskuterat kärleksspråk och ett av mina kärleksspråk är ord. Jag har inte riktigt vetat vilket som är mitt starkaste kärleksspråk, de flesta har väl en skön blandning av två eller flera språk, men nu tror jag att jag vet att mitt starkaste är ord. 

Beröring är en stark tvåa.

Ord kan vara så mycket, inte bara vad någon säger, det kan vara skrivet, målat eller på annat sätt kommunicerat. Även tonläge, kroppsspråk och situation spelar in för ordets betydelse och trovärdighet. Om någon säger att de gillar mitt hår men med ansiktsuttryck, kroppshållning och tonläge visar något annat, är det inte så trovärdigt. Eller om någon i förbifarten slänger i sig den mat jag lagat och mumlar fram något halvhjärtat lovprisningsord om att det smakar bra, kanske jag inte känner mig så uppskattad och älskad, trots de uttalade orden. 

För att inte tala om "jag älskar dig". Dessa tre ord uttalade utan känsla och på andra sätt visad affektion, giver dem föga trovärdighet. 

Kanske det är det Jakob menar i sitt brev om att en tro utan gärningar är död. Hur kan vi älska Gud och inte visa det? Hur kan vi ha en tro utan att det påverkar vårt liv och färgar av sig i vårt handlande?

Bibeln är Guds ord. Vi kristna tro också att bibeln är Guds levande ord. Jag har inte riktigt förstått vad det innebär att något nedskrivet är levande, men en liten förståelse har jag fått under min vistelse här i Det Heliga Landet. Jag har fått uppleva på ett mycket signifikant sätt att bibelord kan tala rakt in i situationer och att de kan vara en aktiv del av mitt vardagliga liv. Inte bara "oj, det här va ju bra skrivet", utan mer som en kär vän som sitter mitt emot dig vid kaffebordet och lyssnar till dina tankar och funderingar och erbjuder sitt stöd och sina ord av uppmuntran och vägledning. 

Ord är viktiga, inte bara för utbyte av information. Ord kan såra, riva ner, förstöra och döda, men ord kan även bygga upp, hela, skapa nytt och ge liv. Vad väljer du att göra med dina ord?

"Sätt o Herre, en vakt vid min mun, bevaka mina läppars dörrar" Ordspråksboken 12:13

"Efter dina ord skall du dömas rättfärdig, och efter dina ord skall du dömas skyldig" Matteusevangeliet 12:37