"Iesus Nazarenus, Rex Iudaeorum"

Vilket privilegium att få fira Påsk här i Jerusalem. Utbudet på andakter, gudstjänster och vandringar kan få vilken upplevelsesökande finländare som helst att bli småstressad. Men jag är inte stressad utan jag har en inre frid och lycka. Frid över att jag kan välja och välja bort och lycka över att få vara här och möta de jag möter, se det jag ser och uppleva det jag upplever. 

På Skärtorsdagen ordnades en gemensam luthersk nattvardsgudstjänst i the Church of the Redeemer inne i Gamla stan. Liturgin och predikan varvades på arabiska, tyska och engelska, de tre största lutherska kyrkorna här i Jerusalem. Kyrkans förbön bads på danska, svenska, arabiska, norska, finska, tyska och engelska. FMS stod för både den finska och den svenska förebedjaren i form av Fröken Björk själv och min co-volontär. Kändes stort på något sätt att få be tillsammans med folk från så många delar av världen.

Skärtorsdagens nattvardsmässa.

Efter gudstjänsten gick vi i procession genom Gamla stan till Getsemane, så som det står skrivet i evangelierna att Jesus gjorde efter att ha instiftat nattvarden. Vi firade en ljusandakt vid Getsemanekyrkan och mindes hur Jesus bad och våndades innan han blev fängslad. 

Paret nere i vänstra hörnet heter Sjödin i tillnamn, och mannen heter Tomas.

På väg mot Getsemane.

"... I pray also for those, who will believe in me through their message,
that all of them may be one, Father, just as you are in me and I am in you. (Jesus ber i John. 17:20-21).

"A new command I give you: Love one another.
As I have loved you, so you must love one another.
By this everyone will know that you are my disciples,
if you love one another."
(Jesus i John. 13:34-35)

Det är mycket vandringar på programmet, så även på Långfredagen. Tidigt på morgonen innan alltför många turister vaknat och invaderat Gamla stan gick jag tillsammans med en grupp lutheraner och annat löst folk Via Dolorosa. Smärtornas väg som Jesus gick, bärandes på sitt kors och världens synder, på väg mot sin korsfästelse och död. 

Station 5: Simon av Cyrene hjälper Jesus bära korset.

Olika kristna grupperingarna (mest de katolska/ortodoxa å ena sidan och de protestantiska å andra sidan) tvistar alltjämt om den exakta platsen för korsfästelsen och gravläggningen. Inne i Gamla stan finns Church of the Holy Sepulchre som Konstantin satte grunden för  på 300-talet efter att bestämt att kristenheten behövde veta den exakta platsen för korsfästelsen. Nordväst om Gamla stan finns Trädgårdsgraven som under 1800-talet hittades av arkiologerna och blev intressant med tanke på korsfästelsen och gravläggningen av Jesus. För mig spelar det inte så stor roll att veta de exakta koordinaterna, det som är viktigt och betydelsefull och totalt avgörande är att jag tror ATT korsfästelsen har ägt rum, att Jesus sattes i en grav och att han sen uppstod.

Präster och biskopar leder bönen på sista stationen.
Korset som kvinnan håller i bars av olika präster mellan varje station,
och på vid varje station läste vi bibelord och bad.

Going deep.

Jag får erfara djup på olika områden i mitt liv här i det heliga landet. Idag på det fysiska planet då jag, tillsammans med mina handledare, deras tre döttrar och co-volontär, åkte 423 meter under havsytan till Döda havet och En Gedi. Resan dit räckte ca. en timme och var ett skådespel för både ögat och sinnet. Vilka berg! Och vilka palmer! Jag har aldrig tänkt på palmer som vackra, men nu är de mina favoritträd. Så ståtliga och vackra.

På vägen till stranden besökte vi stället där Döda havsrullarna hittades för närmare 70 år sedan. Själva stället var kanske inte så intressant, men rullarna har haft stor betydelse för bibelns trovärdighet. Jag fick också erfara hur en öken känns. Vi var där ca. en halv timme och mitt goda humör räckte inte så länge. Varmt, så otroligt varmt, stenigt, eländigt och nästan ingen växtlighet. Vad det betyder att befinna sig i en andlig öken fick en djupare (!) betydelse för mig.

På väg upp för berget till grottan där Döda havsrullarna (troligtvis) hittades.

Le cave.

Döda havet har uppnått sin popularitet inte endast för sitt djupa läge utan även tack var den rika mineralhalt som är att finna i dess vatten och lera. Som en tvättäkta turist och livsnjutare smetade jag in mig med denna hälsofrämjande lera, tog en bild och sen flöt jag ut i natrium-, kalium-, magnesiumkloridlösningen. Och alla som gjort det innan mig hade rätt, man flyter faktiskt. Och det är helt otroligt super salt. Och helt otroligt super skönt.

Gratis lerbad, peeling och mineralpåfyllning.
Och jo, min co-volontärs vita bikini blev ren igen.

Aaah! Body and mind treatment.

Whose holy city?

Förr eller senare (eller kanske innan) då man befinner sig i Jerusalem kommer diskussionen om Israel/Palestina upp. Innan jag kom hit visste jag en del. Jag visste så pass mycket att jag visste att det är mycket invecklat att veta något. Efter en vecka har min vetskap inte vuxit nämnvärt, jag vet ännu bara att det är mycket invecklat att veta något. 

Det jag vet är att judarna fick tillåtelse att bilda staten Israel 1947, på den plats var Gud har lovat att Hans folk ska få bo. Palestina och palestinierna fanns (och finns) då på den platsen och människorna flyttade på sig. Några villigt, andra motvilligt, och de blev (tog på sig benämningen) flyktingar. Nu har tillståndet mer eller mindre stått stilla i 50 år med korta avbrott för raketskjutningar och justeringar av gränser här och där. Attacker, bomber och politiska diskussioner som vinklas i media gör att jag (och andra som inte har förstahands information) har svårigheter att veta vem som kastar vad på vem och vem som har rätt till vad på bekostnad av vem. 

Några jag träffat och pratat med är helt övertygade om att Israel är en grym stat och att judarna roffar åt sig det som inte är deras, vad jag kallar Pro-Palestina-människor. Fick höra om en palestinsk kvinna som försökte få rättigheter till sin bortgångne fars hus i västra Jerusalem. Hon fick åka tillbaka till Västbanken med oförrättat ärende. Sen de s.k. "settlements" av judar som intar land genom att flytta till arabiska områden och hävda att det området/huset tillhör Israel. Sådant är ju inte ok.

Sen finns det Pro-Israel-människor som väntar på att judarna ska få (inta?) HELA det Israel som finns beskrivet som Löfteslandet i Gamla testamentet, vilket är större än det som idag är staten Israel. Och i centrum av allt står Jerusalem, Fridsstaden där Gud den Allsmäktige bor. Colin Chapman säger att "The city of peace becomes a focus of conflict". Inte var det väl så Gud hade tänkt? Jerusalem är också Den Heliga staden för de tre största monoteistiska religionerna, vilket betyder att vad som händer i och med Jerusalem påverkar ca. hälften av värdelns befolkning direkt och resten av människorna indirekt.

Ramlade över ett youtubeklipp som ger lite mer förståelse, hittas här.

Jag fick frågan igår om jag är Pro-Palestina eller Pro-Israel. "Pro-humans" svarade jag med hopp om jag lät så pass kryptisk att jag inte skulle behöva förklara min ovetskap bland människor som hade en klar uppfattning i frågan.

Idag, 25.3.2013 är första dagen på den judiska "påsken" dvs. Pesach då judarna firar uttåget ur Egypten. Jag hade möjlighet att fira sedermåltid tillsammans med en anglikansk kyrka här i närheten av centret var jag bor. Han som är pastor och även ledde måltiden är messiansk jude och kunde berätta minnen från sin egen barndom då de firade sedermåltid hemma och hur han nu kan se hur allt i den judiska traditionen pekar på Jesus.

Pastor Tony leder oss genom Sedermåltidens symbolik.

"Denna bägare är det nya förbundet...minnas, kom ihåg, ni är alla ett, ni tillhör mig" (1 Kor 11:23-29).

"Herren behöver dem"

Varje Palmsöndag ordnas en stor procession från Betfage på Olivberget ner till Gamla stan i Jerusalem. Uppskattningsvis deltar 10 000 pilgrimer i denna vandring för att med palmblad i händerna minnas hur Jesus red in till Jerusalem. Då jag nu befinner mig i den heliga staden och tillhör den protestantiska delen av vår kristna kyrka tog jag mig upp på berget rustad med palmblad och vatten. Tidigare under dagen hade jag varit med min co-volontär på en luthersk gudstjänst där jag träffade några amerikanare som också skulle delta i vandringen. De vet hur bussarna fungerar i Jerusalem och stannade buss nummer 75 i en rondell och vi steg på. Efter att vi kommit upp på berget tappade jag bort amerikanerna men som tur var hittade jag en trevlig tyska som också hade varit på den lutherska gudstjänsten och kände igen mig. Vi gjorde sällskap ner för berget med alla de andra och höll oss nära ett gäng internationella lutherska präster och metodistpastorer som sjöng på bl.a. spanska, hebreiska, italienska och arabiska. Tur för oss att hosianna och halleluja är relativt lika på alla språk och vi sjöng med och dansade ner för berget.

Pilgrimer på väg till Betfage.

Biskopar, nån patriark och olika scouter leder processionen och sen kommer "alla andra" med palmblad och sång.

Vid foten av Olivberget.

Min underbara nya vän Sigrid från Tyskland.

Fröken Björk själv strax innan processionen ska börja.

Efter två och en halv timme kände jag och min nya vän att vi var klara med procession och pilgrimsvandring. Vi var också rejält hungriga och konstaterade att vi bor ju ganska nära varandra och kunde dela en måltid tillsammans, då vi nu har gått ner från berget tillsammans. Hummus, arabiskt bröd och tomater stod på menyn med jordgubbar till efterrätt. (Otroligt söta och goda och det är mars!). I och med att det var en tysk och en finne vid bordet blev det också varsin öl. Killen i kvartersbutiken var vi köpte vår dricka sa att vi borde köpa några till, för Pesach börjar imorgon och då finns det varken bröd eller öl i butikerna. 

Enkel middag under olivträdet, med högklassigt sällskap och djupa diskussioner om livet.

"Jag blev glad när man sa till mig: Kom så går vi till Herrens tempel. Och nu är vi här. Vi har gått genom Jerusalems portar. Jerusalem, du sköna nyuppförda stad. Hela Israel, ja hela Herrens folk, har kommit för att tillbe som lagen säger, för att tacka och prisa Herren. Jerusalem, över dig regerar Davids kungahus. Be om fred för Jerusalem! Låt det gå väl för alla som älskar dig. Innanför dina murar ska friden härska och tryggheten finnas i dina palats. Jag ber om detta för alla mina bröders skull och för alla mina vänner som bor där. Må det också bli fred för Herrens tempels skull!" (Psalm 122, Levande bibeln).

Falafel och Palmsöndag

Att mat är högt på min prioriteringslista är inget nytt och något som fanns på to do-listan för tiden här i Israel var att äta falafel. Många gånger. Ikväll åt jag tillsammans med min co-volontär Niina min första. Vi gick först till ett närliggande judiskt snabbmatsställe, men de hade stängt. Sabbath slutade ikväll kl. 18.28, så vi tänkte att de säkert har öppnat till kl. 19. Men nope. Så vi gick till de arabiska kvarteren och där var det full rulle på marknaden. Lite som på citymarket en fredageftermiddag innan en långhelg. Alla skulle ha färska grönsaker och frukter efter att allt har varit stängt ett dygn under sabbath och de unga pojkarna som packade frukter i tunna platspåsar hade fullt upp med att betjäna alla ivriga kvinnor med huvuddukar och långa kappor. Vi unga finländska kvinnor kryssade oss genom frukt- och grönsakslådorna tills vi kom till några matställen. Vid ett stod två unga backpackers och såg vana ut så vi satsade på samma ställe. Beställde varsin falafelrulle med allt. Betalde 11 shekel (2,30€). Satte oss och njööt! Så otroligt gott. 

Falafelrulla!!!!

Niina avnjuter sin rulle med lite mera dignitet än jag.

Mätta och glada.

På vägen hem gick vi förbi Gamla stan och The New Gate, där det förbereddes inför morgondagens palmsöndag. Jag och min co-volontär skall försöka ta oss in till Gamla stan tidigt imorgon i hopp om att få en skymt av och kanske delta i vandringen från Olivberget in till centrum av Gamla stan (den rutt Jesus ska ha tagit med sin åsna). Fick höra att det brukar vara sjukt mycket folk och avstängda vägar lite här och där. Tusentals kristna vallfärdar till denna helig stad för att minnas och uppleva påskens händelser och i år råkar dessutom den kristna påsken och den judiska pesach infalla samtidigt. Even more people!

Livet är härligt!  Jihaa!!

The New Gate.

Olikheter

Israel och speciellt Jerusalem är som någon uttryckt det, en smältdegel av andlighet och religion. Jag skulle vilja tillägga politik och historia. Efter endast ett dygn i detta färgrika land äger jag ingen rättighet att uttala mig desto mera om olika riktningar och vem som har rätt att kasta fyrverkerier på vem. Jag har dock hunnit bli fascinerad av alla dessa olikheter i gatubilden och vad de representerar.

Efter min först arbetsdag som volontär då jag bl.a. fått skura några toaletter och diska gick jag och min co-volontär på en rundvandring i gamla stan. Centret var jag bor ligger ca. 5 minuter från gamla stan och ett kvarter åt andra hållet börjar det judiska ultra ortodoxa området. Tala om att vara mitt i smeten (dessutom lär Barack Obama bo denna natt på ett hotell inte allt för långt bort).

En vanlig syn på gatorna i min omedelbara närhet är således de kännspaka judarna med svart rock, svart hatt och långa hårlockar, peyos. En annan syn är män och kvinnor i militräkläder och vakter lite här och där med vapen i händerna. Ytterligare en syn är hundratals turister med kamera i händerna och souvenirer i väskorna. Sen alla andra folkslag med varierande trosuppfattning och klädkoder. Jag har ännu inte kunnat annat än iaktta, fascineras och förundras.

Gick till västra muren och bad om fred. Känns som det rätta att göra i en stad med alla dessa olikheter.

Gamla stan.

Turistar och ber vid västra muren.

Random trappa.

Tänk att jag får vara här. Tack Pappa Gud!

Welcome to Israel

Efter fjorton timmars resa har jag nått min destination. Det vill säga den fysiska destinationen, som jag de kommande tre månaderna får kalla hem. Andlig, själslig och känslomässig destinationer ligger ännu framtiden. Det är blott milstolpar på vägen vi passerar, tror jag.

Första intrycket är fascination över den vackra naturen och en insikt att jag förstår verkligen absolut ingenting av hebreisk skrift eller tal. (Skulle äta kvällsmål och tog något som för mig liknade en joghurt ur den gemensamma kylen här på centret. Det var nog inte joghurt, men jag åt det i allafall). Tur att de jag ska jobba med kan finska. Trots mina begränsade kunskaper i det andra inhemska gör jag mig förstådd och förstår.

I made it! Väntar på bussen i Tel Aviv som skall ta mig till den heliga staden.

Mitt överraskande resesällskap från Riga.

Hon läste en finsk bok och jag frågade om hon är från Finland och vad hon ska göra i Israel. Hon svarade att hon indeed är finländare och att hon ska på två veckors semester till Jerusalem.

Var hon bor? Samma våning som jag på Shalhvetjah centret.

Coincidence!?

Trött men lycklig.

Det är månen, inte en stjärna ( e inte så bra på min kamera...). Samma måne som finns i  Finland.

Var dag fest

Livet är en fest och en dans på taggiga rosor. Glädje, eufori och lycka gör sällskap med saknad, sorg och missöden. Inte sällan över en bit mat eller kopp kaffe.

Efter flera år av ett växande matintresse dessutom inspirerad av undervisning rörande andliga övningar har jag aktivt bjudit in mer bordsgemenskap och festligheter i mitt (vardags-)liv. Med en önskan om att på samma gång bjuda in fler människor i mitt liv och mer av Gud i min vardag. Mat och party som en andlig övning med andra ord. Andliga övningar är en intressant del av det kristna livet och som inte blir desto mera utbroderad här, för den som vill veta mera kan bl.a. Dallas Willard bistå med upplysningar. Mer vatten kom på min mat-kvarn efter att jag läste en artikel som lyfter fram fest och party som andlig övning och den hittas här. 

En stor hjälp till mitt beslut att bjuda på middag och ställa till med fest är att jag har förmånen att bo i en lägenhet med ett mycket välfungerande kök. Eller det gör beslutet mer smidigt att förverkliga. Jag lät inte det faktum att jag bodde tre år i en 18 kvadratmeter stor lägenhet med gemensamt kök i korridoren hindra att jag bjöd på middag. Men att få kocka och äta i ett kök snarare än i ett sovrum/vardagsrum där sängen får fungera som arbetsbänk och matsalssoffa är betydligt bekvämare.

I denna tid av förberedelser har jag haft lyckan att tillbringa flera goda stunder med härliga människor. Just nu befinner jag mig i några dagars mellanrum då jag avslutat mitt arbete, sagt tack och adjö till mina dagisbarn  och väntar nu på att inleda Israeläventyret om tre dagar. Jag befinner mig i nån form av brytningsskede och kom på mig själv att reflektera över hur innerligt välsignad jag är av alla människomöten jag under de senaste två veckorna fått vara del av. 

Aglio e olio på Vapiano. Bordssällskap: Fröken Björk själv.

 Färskpasta med parmesan och ruccola, gräddstekt sik med het paprika och ett fair trade chardonnay.

Förlovningsmiddag för de inte så värst nyförlovade @ Ahlvik & Harju.

Halv åtta hos mig! -final. Bedårande värdinnan Anna.

Halv åtta hos mig! - Maria förser sig en bit av vinnarkakan gjord av Anna.

Halv åtta hos mig! Maria och Ingela.

4-årskalas för Oliva. Här med Mommo, Moffa och Basti.

Kaffe med söta Hanna i Esbo.

Eftermiddagsskoj med Emanuel och Härbärge med middag med familjen Björk i Helsingfors.

Förmiddagspromenad med Jenni i Esbo, även där härbärge och middag plus en underbar frukost.

Jag är verkligen en rik människa.

Förberedelser

Livet är ett äventyr. Det här är mitt. Mitt äventyr, mitt  liv, min berättelse. Livet har jag fått att leva och äventyret spelar upp sig genom personer jag träffar, situationer jag befinner mig i och andetag jag tar. Allt jag har, har jag fått till låns och allt jag är, är en eufoni av de silvertrådar som vävs in i min vardag.

Nu förbereder jag mig för ett konkret äventyr på tre månader, som även är upphovet till denna blogg (tänk att jag skulle börja blogga!, å andra sidan skulle jag ju aldrig jobba med barn heller och nu har just det gett mig min inkomst under de senaste 10 veckorna). I 87 dagar kommer jag att få kalla Jerusalem mitt hem och andas luften och atmosfären i det heliga landet. Hur förbereder man sig för en tid i ett land man aldrig besökt, men hört massor om och vet massor om från personer, böcker och filmer? 

Då jag jag var fjorton år hörde jag första gången om Lövhyddofesten i Israel och jag ville åka. För att det var häftigt och annorlunda och jag ville väldigt gärna vara häftig och annorlunda som fjortonåring (vem ville inte?), men jag fick inte åka. Mamma tyckte att det var mer passande om jag åkte då jag blivit äldre. Jag lär har halvhögt med panik i rösten skrikigt att "då kanske det inte finns kvar". Men trots alla pyrotekniska uppvisningar från alla håll i Mellanöstern finns både landet och staden kvar och jag ska nu äntligen själv uppleva det jag hört så många berätta om.

Mina förberedelser går mest ut på att couch surfa, njuta av diskmaskinen i recidence Ahlvik & Harju och köpa en tunn långärmad tröja.

I rörelse

Den mätta dagen, den är aldrig störst.

Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd -

men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,

där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,

blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.

Oändligt är vårt stora äventyr.

Karin Boye